Eftervården för höftopererad är livsviktig

En insändare i Savon Sanomat 15.5.2023 skriver om hur protespatienter blir vanvårdade i Kuopio. Universitetssjukhuset skickar nästan genast hem patienterna som inte får livsviktig eftervård.

Jag har tänkt på samma sak efter min höftoperation. Det är fråga om en stor krävande operation med lång rehabilitering upp till ett år. Vi hör till de cirka 20 000 protesopererade per år.

Vi var två blivande proteskvinnor med servicesedel som i februari i år väntade på att dörren öppnades till fysioterapeutens rum för noggrann information om eftervården. Kvinnan bredvid mig var kring de 90, bodde ensam och hörde dåligt. Vi skulle bli opererade av landets skickligaste ortopeder på ett högklassigt sjukhus. Det som vi inte visste var att vi så gott som genast skulle skickas hem. Högst en natt fick huvudet vila på designkudden.

Jag bad om att få stanna två dygn på grund av värken, trots massiv medicinering var den första natten helvetisk. Jag fick stanna, men följande dag skulle jag ut. Eftervården sköttes av min åttioåriga man och inkluderade bland annat sårvård och att dosera mina mediciner, bland annat starka opiater.

Jag var helt narkotikaberusad den första veckan men hann undra över hur den 90-åriga kvinnan bredvid sig klarade sig ensam. I ”Välfärdsfinland” delar man ut opiater till gamla sköra människor som kanske i misstag tar två i stället för ett piller?

Den här för samhället dyra operationen med oftast statistiskt ypperliga kirurgiska resultat leder inte alltid till ett meningsfullt liv för patienten. Stödet för den viktiga rehabiliteringen är ofta en skriftlig A4 eller en broschyr. Men de flesta av oss behöver en fysioterapeut som ger individuella personliga råd.

Finns det någon genuin välfärd kvar när den så viktiga eftervården är obefintlig? Christina af Hällström-Kuosma

Esbo