Arma Arsenal, varför gör ni så här mot mig?
Arsenal har gjort sin bästa säsong sedan jag började hålla på dem. Men det enda jag kan känna just nu är tomhet. Varför utsätter jag mig för det här?
I 14 år har jag följt Arsenal i vått och torrt. Hur det kommer sig att det blev just Arsenal vet jag inte riktigt. Kanske var det Thierry Henry och senare Cesc Fàbregas. Men framför allt tror jag att det var typen av fotboll laget spelade – offensivt, fartfyllt och stundtals tekniskt briljant.
Jag började följa laget då det var på nedgång. Under de första åren fick jag se stjärna efter stjärna lämna klubben för rivaler. Fàbregas, Robin van Persie, Samir Nasri. Listan kan göras lång. Arsenal hade gått från att vara en klubb som spelade om de största titlarna till en klubb som nöjde sig med att spela i Champions League.
Visst har det funnits ljusglimtar. Några FA-cuptitlar har det blivit. Segern mot Pep Guardiolas bästa Barcelona hemma på Emirates sticker också ut. Spelare som Mesut Özil och Alexis Sánches var fantastiska att skåda i sina bästa stunder.
Men aldrig under min tid som supporter har Arsenal på allvar varit med i racet om ligatiteln. Inte förrän i år.
Arsenal har haft en fantastisk säsong, men tyvärr kommer jag alltid komma ihåg den som säsongen då laget sjabblade bort ligatiteln.
De som följer Premier League flitigt vet att Arsenal tog 50 poäng på sina 19 första matcher och att de hade ett försprång på åtta poäng ner till Manchester City med nio matcher kvar att spela. Man hade dessutom en 2–0-ledning mot Liverpool på Anfield.
Men sedan hände något. Arsenal tappade ledningen och fick till slut kämpa för att ens få med sig en poäng från Anfield. Ingen katastrof i sig kanske. Men i nästa match hände det igen. 2–0 blev 2–2 mot West Ham och när Arsenal sedan misslyckades med att besegra ligajumbon Southampton på hemmaplan var försprånget borta.
Det håller inte om man ska slåss om en ligatitel. I synnerhet inte om motståndet heter Manchester City. När lagen möttes på Etihad den 26 april kom nådastöten. Man City spelade ut Arsenal och vann med 4–1.
Arsenals chanser hängde därefter på en skör tråd. Den tråden brast i praktiken efter förlusten mot Brighton för en dryg vecka sedan och i teorin då ett håglöst Arsenal förlorade borta mot Nottingham Forest i lördags.
Kalla mig naiv, men jag trodde faktiskt på att Arsenal skulle spela hem sitt första ligaguld på 19 år. Jag hade börjat tänka mig det i stället för att drömma om det. Och det är det som är det farliga med supporterskap. Ju mer du hoppas, tror och förväntar dig, desto större blir fallet då det väl kommer.
Och för Arsenal tycks det komma varenda jäkla gång.
Jag borde väl veta bättre. Jag borde väl inte bli förvånad längre. Jag borde väl inte bli besviken över något som har hänt och tycks hända om och om igen. Jag borde sluta drömma.
Men det vill jag inte. Jag vill hoppas. Jag vill drömma. Det är väl det som är poängen med att känna passion för ett lag? För Arsenal är – och kommer alltid att vara – min stora passion. De framkallar tårar av både glädje och sorg. Jubel och svordomar. Gåshud och eufori. Ångest och stress.
Fotbollen ger och fotbollen tar. Det är därför vi älskar den.
Den 22 januari i år såg jag Arsenal besegra Manchester United live hemma på Emirates Stadium. Eddie Nketiah avgjorde i 90 minuten. 60000 personer vrålade ut sin glädje och jag omfamnade främling efter främling i kaoset på läktaren.
Den känslan väger upp för allt det andra. Den gör resan mödan värd, oavsett hur den slutar. Den känslan är som en drog för mig och jag varken kommer eller vill bli kvitt den.
❞ Jag vill hoppas. Jag vill drömma. Det är väl det som är poängen med att känna passion för ett lag?