Aki Kaurismäki lekte Chaplin på röda mattan och tjusade publiken
HBL:s Sara Ehnholm Hielm satt i publiken då Aki Kaurismäkis nya film Fallna löv, med Alma Pöysti i huvudrollen, visades på filmfestivalen i Cannes.
Fallna löv (Kuolleet lehdet) är en ren kärlekshistoria, vemodig, romantisk men också skratta högtrolig. Liksom Kort möte (Brief encounter), Cannesvinnaren 1946, är den en liten film om vanliga, vuxna människor som råkar mötas och tappa bort varandra, med sina 81 minuter den kortaste speltiden i hela tävlingsklassen i Cannes. Med lätt hand och glimten i ögat har Aki Kaurismäki åstadkommit en pärla.
Den skimrar av finsk tango från Olavi Virta till Maustetytöt och dialogens svarta, bitska humor ger upphov till våg efter våg av skratt hos publiken i den stora Grand Lumiere-salen i Cannes där filmen visas för en fullsatt publik för allra första gången.
Publiken har redan förtjust skrattat åt Kaurismäki som på intåget på röda mattan gjorde en Chaplin genom att rymma från dem som försökte skaka hand med honom. Likt en frisläppt tjur, stumfilmskomiker eller buspojke rusade Kaurismäki fram mot fotograferna, lånade deras kameror, grimaserade, rökte och gömde sig bakom ryggen på andra i teamet.
På en festival som verkar ha blivit besatt av marknadsföring, lyxmärken och strålkastarljus är det enbart uppfriskande med någon som otåligt försöker vända fokus tillbaka till filmen. Liksom Käärijä i Eurovisionen är Finlands bidrag kanske det oslipade, autentiska, lekfulla – att kunna skratta åt sig själv. Någon ropar ”Aki!” precis före salen mörknar.
Arbeta och älska
Fallna löv utspelar sig i dagens Helsingfors; brobygget mellan Kronohagen och Hagnäs är i gång och på radion hörs ständigt dåliga nyheter från Rysslands attack på Ukraina. Men parallellt existerar även trådtelefoner och Kaurismäkis glödande färger i nostalgiska femtiotalsföremål: flagande barväggar, upplivade biografer som Ritz där affischen för Kort möte (Lyhyt onni) hänger.
De första bilderna är på ett köttberg i en snabbköpskassa. Ansa (Alma Pöysti) jobbar i osthyllan men får sparken då en sammanbiten vakt ser henne ta en smörgås vars bäst före-dag gått ut. Kameran smeker hennes trötta ansikte – Kaurismäki har hittat sin nya Kati Outinen och Alma Pöysti lyser vackrare än någonsin. Holoppa (Jussi Vatanen) är en tungsint, ensam, lite skrävlig ung man som gärna tar till flaskan.
Varför dricker Holoppa?
Han dricker för att han är deprimerad och är deprimerad över att han dricker för mycket. Sprit som motiv har aldrig varit så uttalat i Kaurismäkis filmer tidigare.
De här två vinddrivna existenserna (finns det en mer typisk formulering för Kaurismäkis rollfigurer?) träffas på en karaokebar, där ingendera sjunger. Holappa till sin kompis: ”Tuffa killar sjunger inte”. Kompisen: ”Men du är inte tuff”. (paus) ”Möjligen i Danmark.”
Ansas och Holoppas blickar möts till tonerna av en Schubert-serenad. Överlag är det musiken i filmen som talar, både direkt i ord och med hela sin ljuvliga känsloladdning. Soundtracket är utsökt.
Så inleds en karg och tyst kärlekshistoria förföljd av missade chanser.
Sista filmen i arbetarkvartett
Den som kan och älskar sin Kaurismäki kommer att känna igen sig, men det är även en bra introduktion till hans lakoniska filmuniversum. Han för samman flera av trådarna som löpt genom hans långa filmkarriär.
Här finns det humana engagemanget för den lilla människan från åttiotalets proletärtrilogi bestående av filmerna Skuggor i paradiset (1986), Ariel (1988) och Flickan från tändsticksfabriken (1990). Fallna löv har aviserats som den fjärde i serien.
Filmerna är gjorda med små resurser och ger bilden av ett fattigt Finland som med en granne som fortfarande heter Sovjet verkar befinna sig i östblocket. Hans hjältar kommer självklart från arbetarklassen och Kaurismäki skildrar deras utsatthet på överlevnadsnivå – att sakna pengar till en kopp kaffe, att sova och bli utslängd från arbetsplatsens baracker, att bli uppsagd gång på gång. Inför den utbytbarheten är kärleken det enda hoppet.
Sedan finns de utsökta sagorna Moln på drift (1996) och Mannen utan minne (2002) med sitt nostalgiska, stiliserade recessions-Finland där kärleken får en chans och något vackert, bestående skapas. Och de senaste filmerna, Mannen från Le Havre (2011) och Ljus i natten (2017), som tar tydlig politisk ställning i flyktingkrisen. De andas tilltro, ofta av rent tvång, till andra människors hygglighet – vilket tyvärr har blivit en bristvara. Det är vänlighet som gör vilket ansikte som helst vackert.
Genom precis alla löper den avgörande kärleken till film som en illande röd tråd. Fallna löv är gjord med sådan kärlek till film: till regissörer, enskilda scener, skådespelarnas belysta ansikten, biografer. Filmen har nog aldrig varit i mer behov av den kärleken än i dag.
Efteråt stiger den festklädda publiken upp och applåderar, visslar, hurrar. Många finländare, många fransmän. Kaurismäki bugar sig, kastar slängkyssar, ser uppriktigt glad ut. Hur länge publiken applåderar när det är slut har blivit ett sätt att mäta filmernas popularitet. Det har Kaurismäki inget tålamod för utan stiger upp och börjar sonika vandra ut, kanske för att röka en cigarett.