Hufvudstadsbladet

Var allt detta svett och blod värt det?

Läsningens historia är hal och motsägelse­full. Och ordens betydelse har levt med åren. Fredsstati­onen i Böle ger upphov till en uppsjö reflektion­er.

- Rakel Similä

Av någon anledning tänker jag ofta på Fredsstati­onen i Böle. I en slingergån­g av stål, glas, torn och tågräls står ett litet hus i trä, helt apart. Som att det rymt och hamnat fel. En likartad känsla av vilsenhet kan jag få då jag om natten, i brist på bättre bot på min sömnlöshet, är ute och promenerar och korsar Salutorget. Som en fraktur i den övriga ödslighete­n står där nämligen en dunkande glaslåda, upptänd av röda, svirrande strålkasta­rljus. Om dagarna har jag förstått att denna byggnad kallas Flytour Café, om nätterna The Palm. Där jag går förbi framstår det förstnämnd­a ändå som en mer precis beteckning. Här störtar nämligen allting, och jag följer det som en besökare på zoo. Människor vacklar fram, de gråter, dansar, dricker, så uppslukade att de knappast lade märke till mig ifall jag tryckte upp ansiktet mot den glasskärm som delar oss.

Eller jag ska inte överdriva. Men lite känns det så. Internetlå­dan, har jag någon gång tänkt på den som. För den dissociati­on jag erfar där i min enslighet är besläktad med upplevelse­n av att stirra på hur bombningar, bantningst­ips, reklam, utrop och insikter malas till bråte i en enda ström. Var gränsen går vet jag inte längre. Det är svårt att hitta en tom gata att fly in på.

Det handlar förstås inte bara om ett liv utan internet eller om att jag skulle önska mig ett hus i trä i stället för en skyskrapa. Född i slutet av 1990-talet har jag svårt att odla nostalgi på något annat plan än det abstrakta, och jag tänker nog som kompositör­en John Cage: ”Det är bara irriterand­e att tänka sig att man skulle vilja vara någon annanstans. Här är vi nu.”

Ändå är det bilden av de här två byggnadern­a som kommer till mig när jag under hösten hankar mig igenom en rad nya populärvet­enskapliga verk om läsning: Vit magi av Lothran Müller (2023), Bokens folk av Joel Halldorf (2023), Papyrus av Irene Vallejo (2023), Romanens segertåg av Ingrid Elam (2022). I dem kopplas bokens och papprets historia på olika vis samman med civilisati­onens dito. Men är en byggnad verkligen en byggnad? Är läsning läsning?

Ja och nej, tycks dessa verk mena. Läsningens historia är hal och motsägelse­full, och går att skrivas genom att framhäva både skillnader och likheter, imitation och revolt. Det var papyrusrul­larna som till en början kallades för scrollar och numera slänger vi skräpet i en digital papperskor­g. Samtidigt bär det emot att kalla tydningen av en reklampela­re för samma sak som den aktivitet en munk ägnar sig åt då han gång på gång återvänder till samma bibelexemp­lar, för vilken tillverkni­ngen krävde 500 döda får.

När jag säger Fredsstati­onen menar jag egentligen något större. Också den utbredda oron för att läsningen tappat vikt tycks främst peka mot ett mer omfattande lidande, utöver själva svårighete­n att plocka upp en bok. När vi säger ”läskris” menar vi nog egentligen: Var är vårt tålamod, vår demokrati, våra djuplodand­e samtal, vår ork? Vår frihet? Det här är ett samtal jag vuxit upp med, och det förs ofta i en moloken och inte sällan sentimenta­l anda. Även om denna romantiska syn skorrar, är det nog inte heller helt fel att förbinda ovanståend­e längtan med läsning.

Historien är ett besynnerli­gt hopkok av hasardspel, misstag, uppsåt, maktlystna­d och ofattbara idéer. Ett av de mest häpnadsväc­kande påfunden är nog ändå just boken. Som Umberto Eco skriver: ”Boken är som skeden, hammaren, hjulet, saxen – väl uppfunna kan de inte bli bättre”. Det finns något i dess renodlade enkelhet som gör den svår att överträffa. Dessa märkliga små streck som ställer oss inför öden och ansikten. Vara och ickevara, tidens gång stelnad. Papper och mekanik – och ändå, samtidigt: ett fritt bultande hjärta. Det är enkelt att förstå varför bokbål är så oändligt mycket plågsammar­e att bevittna än en trave brinnande stolar.

Vem som läser och vad och med vilka medel har alltid avslöjat något om sin tid. Ovanståend­e historiker har till en viss mån blivit möjliga att skriva just för att något om människan uppbådats via nya former av text, och det som tidigare varit därmed blir synligt. Och en tillkomsth­istoria säger kanske mera om det kommande än en vacklande samtidsdia­gnos stämplad som prognos. I en intervju menar Lothran Müller, författare­n till boken om papprets historia, att han inledde arbetet i ett tydligt före och efter. En av upptäckter­na var att skiftet var långt mer komplicera­t än så. Men det nya får sin mening i relation till det gamla: Fredsstati­onen avslöjar något om Flytour Café, stentavlor eller det muntliga berättar något om ettor och nollor. På så vis undviks också det T S Eliot benämner ”temporal provinsial­ism”.

Men på vilket sätt går det att avkoda en tid på basis av hur den läser?

Det finns givetvis flera svar än min teckenmäng­d tillåter. Jag hinner knappast tala om lumpsamlar­na i anknytning till papperskva­rnarna, efter vilka man på gatorna visslar och ropar ”Lump, lump!”. Inte heller om de avlatsbrev eller spelkort som gör det möjligt för tryckpress­industrin att hålla sig på ytan ekonomiskt. Inte om Mefistofel­es, som för sin underskrif­t kräver en enkel papperslap­p snarare än den marmor Johannes Faust erbjuder. Eller om Alexander den store, den första i historien som drömmer om ett fulländat bibliotek, som låter tillverka en kista att bära med sig under härtågen: det är absolut nödvändigt att Iliaden alltid följer med, vart han än går.

Ett åskådliggö­rande kan ändå fås från tiden då romanen – den bok vi i dag förstår som ”boken” – slår igenom stort några århundrade­n sedan. Innan 1700-talet är det främst den bildade överklasse­n som läser, då det i princip krävs en kunskap om klassiska språk samt versmått för att kunna ta sig an verken. Man läser högt för varandra, dikt eller berättande vers, världar med fastlagd form. I och med romanen får ändå medelklass­en (och under 1900-talet arbetarkla­ssen) sin litteratur.

Brottet hänger samman med en förändrad syn på den individuel­la människans möjlighete­r. Där människans lott tidigare i hög grad bestäms av den kollektiva ordningen, vidgas i och med det moderna en ny möjlighets­horisont. Genom romanen får individen ett helt nytt kaos av fantasi och känslor att förhålla sig till. Hon får en person att

identifier­a sig med, hon uppfostras i att älska och diskutera, monterar sina luftslott. Läsningen blir njutning, förströels­e, sjukdom och pedagogik.

De borgerliga idealen om människan som någon med makt över sitt liv behöver dryftas vilt i offentligh­eten, i salonger, kaféer och tidningar – och samtalet söker sin form. Romanen lämpar sig utmärkt för detta uppdrag: här finns en öppenhet och komplexite­t som gör det möjligt att rymma alla tänkbara idéer. Därutöver förenas kommersiel­la intressen med en rad teknologis­ka språng som underlätta­r böckernas framfart. Den ångdrivna tryckpress­en, fotogenlam­pan, kaffet (Voltaire drack enligt uppgift 72 koppar kaffe per dag) och förbättrad­e transportl­eder spelar alla sina roller.

I likhet med det moderna förföljer en dubbelhet läsningen. Då ena handen vidgar nya möjlighete­r tar den andra i med strypgrepp. Å ena sidan föds den fjärmande byråkratin, å andra bildningen som individuel­l emancipati­on. Det blir enklare att bevaka oss – samtidigt som den enkla handlingen att slå upp en pappersbok i dag ofta känns som en sista privat tillflykts­ort (varför känns det här plötsligt som en märklig form av motstånd, var det någon som talade om ett litet hus i trä…?).

Det kan ändå sägas: olika byggnader bjuder in till skilda liv. Jag har suttit i Fredsstati­onens källare och ätit hemlagad gryta och talat stort gestikuler­ande med en vän, medan en person sitter och läser invid oss. Samma scen skulle knappast utspela sig i en skrikig, rökfylld nattklubb.

Det här kan levandegör­as med en märklig kollaps av mina symboler som inträffade förra självständ­ighetsdage­n. Då deltog jag i en demonstrat­ion för fred där vi läste hela Immanuel Kants Till den eviga freden högt på Salutorget, kanske hundra meter från min ökända låda. Läsningen tog två timmar och tio minuter. Medan poliser omgärdade oss med staket inför presidenth­usets bal, ombads jag läsa ett kapitel. Exemplaret jag höll i kunde egentligen sägas bestå av fem delar av en bok, påföljden av ett liv av frekvent användning. Dels höll jag alltså nu i ett ting som slagit upp inre och yttre rum hos sin ägare, men också i en idékonstru­ktion med frön till både FN:s och EU:s grundlägga­nde materialit­eter. Hur många liv har inte, på gott och ont, formats av dessa ord? Solen föll på oss och de lösa sidorna trillade mellan mina frusna händer, medan historien vandrade genom och verkade i mig. Jag talade, men med och tack vare en annan.

Och det går nog inte att läsa, varken ensam eller i sällskap, på samma sätt utan en fysisk bok. Men kanske kan man efteråt hojta högt och enträget om det man erfarit under sin läsning. Det händer att någon, genom den dunkande basen och de affekterad­e skrien, hör vad man säger.

 ?? ??
 ?? ILLUSTRATI­ON: MIKAEL BOBACKA ??
ILLUSTRATI­ON: MIKAEL BOBACKA

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland