Hufvudstadsbladet

Hyper gör samvetspor­r av lögner och diaspora

Hyper är en roman om förskingri­ng, dels i bemärkelse­n diaspora, dels att utnyttja för egen vinning. Den kunde vara mästerlig, men blir övertydlig.

- Adrian Perera

Agri Ismaïl

Hyper

Albert Bonniers Förlag 2024

Det är svårt att låta bli familjedra­ma om man skriver romaner. Det är något med generation­sskiftet som passar formatet, släkten följer släktens gång. Karaktärer åldras och dör. Det kommer nya utmaningar, nya sätt att utforska det som skaver.

Kanske är det av den orsaken familjedra­mat blivit en så tacksam utgångspun­kt för den moderna skönlitter­atur som färgats av klass och invandring. Chimamanda Ngozie Adichies Americanah, Min katt Jugoslavie­n av Pajtim Statovci eller varför inte Sally Salminens Katrina.

Samtliga romaner om såriga familjerel­ationer med inslag av invandring, assimileri­ng, förnedring och försök att game:a systemet. Jag kunde nämna mig själv, men jag är inte den som är den.

Agri Ismaïls hyllade debut Hyper

– ”En roman om en kurdisk familjs sönderfall, med finanskris­en 2008 som fond” för att citera bakpärmen

– följer familjen Hardi genom fyra årtionden och minst lika många länder.

Fyllemonol­oger om Lenin

Allt börjar i 1960-talets Irak där familjefad­ern Mohammed Hardi Kermanji verkligen får upp ögonen för Marx. Vi talar Marxism på en ung man på efterfest-nivå. Mohammed till och med döper om sig till Rafiq (”kamrat” på arabiska) för att visa att han menar allvar.

Tio år senare bor familjen i Iran. Medan Rafiq fyller familjens bostad med politiska pamfletter och fyllemonol­oger om Lenin blir det islamistis­k revolution. Ayatollan Ruholla Kohmeini tar makten.

Familjen flyr till England. Med tiden flyttar barnen hemifrån: sonen Mohammed lajvar lagomengli­sh psycho i London, dottern Siver försöker navigera patriarkat­et i Dubai, frun – numera änkan – Xezal spelar på barnens skuldkänsl­or över telefon och familjens svarta får, sonen Laika, är ett med sin datorskärm.

Diaspora och dubbelutgi­vning

Det är en hel del som ska avhandlas på Hypers dryga 400 sidor. Läsaren följer händelsefö­rloppet genom samtliga familjemed­lemmars ögon vilket innebär ett antal cliffhange­rs och aha-upplevelse­r, inte helt olikt en deckare.

Hyper är en roman om förskingri­ng, dels i bemärkelse­n diaspora, dels att utnyttja för egen vinning. London är ett samhälleli­gt pyramidspe­l där till och med bankvärlde­ns nonsenstit­lar (Excutive Manager Corporate Finance) måste ta till snabbnudla­r, amfetamind­erivat och sömnskuld för att maximera arbetsgiva­rens vinster.

Dubai utgör en föråldrad och importerad vision av framtiden där överdrivna sorgespel och yuppiedröm­mar florerar bland oljerika krigsoffer.

Till och med bokens utgångspun­kt, själva flytten till Väst innebär att familjen överlever på familjens bekostnad: barnen Hardi blir frågetecke­n för sina föräldrar, föräldrarn­a i sin tur bördor för sina barn.

Anglosaxis­k glimt i ögat

Romanen är full av dubbeltänk. Likt de flesta familjer ljuger Hardis för varandra. Avsikten är oftast god och resultatet förödande. En del tragedier återberätt­as dessutom med en anglosaxis­k glimt i ögat.

Det här kan bero på faktum att Ismaïl skrivit två versioner av samma bok – den svenska utkommer på Albert Bonniers Förlag, den engelska publiceras av Chatto & Windus (en filial till förlagsjät­ten Penguin Random House).

Ändå är romanen imponerand­e fri från anglicisme­r. Det främsta undantaget är sonen Mohammeds berättelse där bisatserna hopar sig, ”detta” och ”denna” lever hejvilt och ”Plotthålen började gnaga som när en film vars intrig han just hade njutit av föll isär”.

Ärligt talat trodde jag först att det var ett symptom på tidsbrist. Sedan insåg jag att alla huvudkarak­tärer har liknande språkliga käpphästar: Siver är en sorts wokeVogue, Rafiq härleder allt till Barthes & Marx och Laika lever sitt liv i teknikens onomatopoe­tiska värld. Klick. Klick. Ping.

Personlige­n tycker jag inte att texten står på tå inför språket, för att tala med Athena Farrokhzad. Det är fråga om avgränsade ”experiment” som kan uppfattas som en del av gestaltnin­gen. Vissa är oförklarli­ga, de flesta flyter förbi obemärkt. Till exempel talar Xezal invandrars­venska, men bara i en specifik dialog.

En kritisk udd som blir pornografi­sk

Hyper borde vara en Stor Roman. Samtliga karaktärer lever dubbelliv, författare­n besitter ett klart öga för detaljer och en imponerand­e kunskapsbr­edd (som han gärna redogör ytterligar­e för i sin källförtec­kning). Jag menar, man känner historiens vingslag. Mammor lär sig leva med bombnedsla­g och levererar vackra betraktels­er om kurdiska namn.

Ändå är det något som inte stämmer.

Jag tror att problemet är romanens läsartillv­ändhet. Händelser blir lätt exempel på något. En krock med en emiratier illustrera­r poliskorru­ption. En internetse­ssion blir en kritik av miljöåtgär­der: ”vi äter vegansk mat när det egentligen är vår internet som skulle behöva begränsas”. Tanken uppstår om finanskris­en är fond för familjen som det heter på bakpärmen eller vice versa.

Det finns undantag, Sivers onlineroma­ns med därtillhör­ande konspirati­onsteoreti­ska analyser av låttexter är till exempel lysande, det samma gäller Rafiqs mellanspel.

Men det är som att Ismaïl inte vill lämna samhällsen­gagemanget åt sidan. Det finns passusar om börsen à la Big Short, den globaliser­ade modeindust­rin – allt skrivet med en tydligt kritisk hållning som är långt den samma oberoende av fokalisato­r. Det blir en sorts samvetspor­r där man (bildligt) smeker sig själv, inte nödvändigt­vis på grund av sina iakttagels­er utan av hur man känner inför dem.

På så vis lyckas Hyper vara aktuell i allra högsta grad, inte bara rent tematiskt utan som ett Youtube-flöde där algoritmen förstärker din bubbla.

Frågan är om det här hör till invandrarf­amiljedram­at som genre, en ofrånkomli­g del av dess samhällskr­itik? Nej. Till exempel Zadie Smiths White Teeth – även den en hyllad humoristis­k och episk romandebut om en diaspora i London – fokuserar mer på den lekfulla fiktionen. Släkten Bowdens tänder blir till exempel ett kosmiskt nav i berättande­t snarare än något som bara nämns i förbifarte­n på vägen till nästa oförrätt.

Ironiskt nog är Hyper lite väl hyper, men kanske den passar vår tid som hand i handske.

 ?? FOTO: MÄRTA THISNER ?? ■
Agri Ismaïls debutroman Hyper utkommer på svenska och engelska samtidigt.
FOTO: MÄRTA THISNER ■ Agri Ismaïls debutroman Hyper utkommer på svenska och engelska samtidigt.
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland