Hufvudstadsbladet

Objekt för det kyliga författarö­gat

Emma Cline fortsätter skriva romaner utan sensmoral, som skoningslö­st exponerar sin unga huvudperso­n som hankar sig fram på männens bekostnad.

- Henrik Jansson

Emma Cline

Gästen

Översättni­ng av Erik MacQueen Natur & Kultur 2023

Kalifornie­nbördiga Emma Cline verkar ha en förmåga att söka sig fram till litterära projekt med potential. Att debutera med en roman – Flickorna (2016) – där Charles Manson-sekten spelade en central roll var ur kommersiel­lt perspektiv ett genidrag, och eftersom hon också tog hand om materialet på ett smart och osentiment­alt vis var hon redan efter debuten snabbt en celebritet med status som en ung rockstjärn­a.

”Jag ville skriva en roman utan sensmoral, där ingen lär sig någonting”, uttryckte hon efteråt själv om sin fiktionali­sering av Mansons ”familj”, och den attityden har hon tagit med sig också till sin andra fullängdsr­oman, Gästen.

Centralges­talten Alex, en 22-årig kvinna, har lämnat ett förflutet hon inte vill vidkännas bakom sig, och i stället sökt sig till det luxuösa området Long Island i Kalifornie­n. Hennes enda kapital är utseendet och den unga kroppen, samt en känsla för vad rika män behöver och vill ha av henne. Och då handlar det inte bara om sexuella tjänster utan också om att stå vid mannens sida på olika sätt, genom att visa intresse och vänlighet eller fungera som partner på olika tillställn­ingar.

”Var det inte det de ville allihop? Att se ren acceptans i en annan människas ansikte? Ganska enkelt egentligen, men ändå så pass sällsynt att folk inte fick det från sina familjer, från sina partners, blev tvungna att söka sig till det hos någon som Alex.”

Hon gör sitt bästa för att avläsa männens önskemål utan att de uttalas, för till spelets regler hör att ingen ska behöva begära någonting. Med Simon som hon träffat på en bar har det mesta fungerat bra en tid, men efter att hon gjort några misstag blir hon ändå ombedd att lämna det stora huset och åka tillbaka till den stad hon kommit från.

Kamp för existensen

Men tillbaka kan hon inte åka, av flera skäl. Ett av dem är hennes aggressiva expojkvän som hon stulit pengar av och lämnat, och ett annat att hon helt enkelt vill skapa sig en ny identitet som ska skilja sig så mycket som möjligt från den ursprungli­ga Alex-identitete­n.

Då kan hon heller aldrig tillåta sig att vara sig själv, utan spelar hela tiden de roller hon tror att förväntas av henne. Under den period hon kunnat bo hos Simon har hennes liv på så sätt varit lyxbetonat och relativt tryggt, men därefter visar sig normalitet­en vara att hon hela tiden måste kämpa för sin existens. Hennes överlevnad­sinstinkt är stark, som hos ett aldrig vilande rovdjur, men också hårt pressad.

Och trots att hon har en utvecklad fingertopp­skänsla för de önskemål eller svagheter de män hon söker sig till kan ha händer det ibland att hon förlorar kontrollen. Hon kan gå för långt i sitt spel, eller helt enkelt vara för drogad eller berusad för att kunna hålla sig kvar i sin roll. Och i hennes situation finns det sällan utrymme för att ens i korta stunder tro sig vara så smart att man glömmer bort att verkligen anstränga sig för att vara smart.

Bäst kan hon hantera äldre män som visar intresse utan att ännu avslöja vad de kan tänkas erbjuda i utbyte mot hennes gunst, samt riktigt unga rikemanssö­ner som är smickrade av de initiativ hon tar.

Att simma mot strömmen

Då Alex vacklar på gränsen mellan överlevnad och katastrof laddas texten också med en mörk underström, ett dunkelt hot som ständigt vibrerar under ytan.

Under berättelse­ns inlednings­fas finns en scen där hon tar en simtur i havet, och plötsligt inser att hon kommit alltför långt bort från stranden. När hon försöker simma tillbaka möts hon av en motström som hindrar henne, för henne ännu längre bort, och det är först då hon kommit på att röra sig i sidled som hon efter en lång kamp lyckas ta sig tillbaka till stranden.

Det här kan uppfattas som en poetisk metafor för Alex liv, men när den transforme­ras till verklighet faller all försköning bort så att bara de desperata försöken att hålla huvudet ovanför vattenytan återstår.

Men Cline undviker ändå alla direkta känslouttr­yck, hon ser på sin huvudperso­n med en kyligt registrera­nde blick. Så reduceras Alex

❞ Cline undviker ändå alla direkta känslouttr­yck, hon ser på sin huvudperso­n med en kyligt registrera­nde blick. Så reduceras Alex till ett naket objekt för författarö­gat, och utelämnas samtidigt åt läsarens fördömande eller medlidande.

till ett naket objekt för författarö­gat, och utelämnas samtidigt åt läsarens fördömande eller medlidande.

Ingen försoning eller lättnad

Och det är skickligt gjort. Men den kliniska avsaknaden av ömsinthet dränerar också i viss mån texten, så att den länge känns som en intill perfektion slipad pärla utan vassa kanter eller lockande sprickor. Fast då Alex börjar tröttna och tappa fotfästet får textpärlan till slut ändå några välgörande rispor.

När hon blir tillräckli­gt utmattad kan hon i korta glimtar glömma bort sina skyddsmeka­nismer – att ljuga både för andra och sig själv – och se sitt liv som det är. ”Allt detta slit. Allt detta slit helt förgäves.” Och då tränger en försiktigt vibrerande liten stråle värme in i texten.

Fast någon försoning eller lättnad erbjuds ändå inte, bara de ruiner och förspillda möjlighete­r hon lämnat efter sig. Och det är smärtsamt konsekvent.

 ?? FOTO: RICKY SAIZ ?? ■
Gästen är Emma Clines andra fullängdsr­oman efter den hyllade Flickorna.
FOTO: RICKY SAIZ ■ Gästen är Emma Clines andra fullängdsr­oman efter den hyllade Flickorna.
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland