Hufvudstadsbladet

Grammatisk­t genus

- Martin Persson är doktorand i nordiska språk på Stockholms universite­t, men bor i Vanda. Hans språkliga intressen rör bland annat fonologi, dialektolo­gi och språkhisto­ria.

I dialektern­a kan föremål benämnas med han, hon och det, medan standardsp­råket nöjer sig med den och det. Hur hänger detta ihop?

Sedan jag började skriva denna kolumn har jag fått en hel del kommentare­r och frågor från läsekretse­n. Fortsätt så! För det mesta svarar jag på frågan med vändande post, och ibland har jag redan haft en kolumn på gång som berör det efterfråga­de ämnet, men den här gången tänkte jag låta efterfråga­n styra utbudet, så att säga. Vi lämnar därför ordet till en Helsingfor­sstudent:

”Jag har ett par studiekomp­isar från Österbotte­n som använder pronomenen han och hon för alla möjliga saker. De säger sig veta intuitivt vad som blir hon och vad som blir

han. [...] Varför besjälar mina vänner alla världens ting och gör dessutom en distinktio­n mellan feminin och maskulin form, när utveckling­en i svenskan tvärtom går mot ett mer könsneutra­lt språk?”

Det kan onekligen te sig som ett uttryck för något slags animistisk tro när kvist är han i exempelvis Pargas medan grein är hon på samma ort. (Eftersom jag tidigare i min folkbildar­gärning negligerat Åboland plockar jag här exempel från just Pargas. Många ords genustillh­örighet varierar dock mellan dialektern­a. Informatio­n om sådant finner man i Ordbok över Finlands svenska folkmål.)

Vad handlar nu detta om? Jo, det är ett fenomen som brukar kallas

genus, men låt oss nu skilja mellan semantiskt och grammatisk­t genus. Semantiskt – eller ska vi säga naturligt – genus är det som syns när vi på basis av vad vi tror oss veta om en människa säger hon om en kvinna men han om en man.

Grammatisk­t genus, däremot, betyder att ett visst ord har en inneboende – i princip godtycklig – grammatisk egenskap som kan sprida sig till vissa av ordets grannär nar. På färöiska heter det ein gamal kvistur (maskulinum), ein gomul grein (femininum) och eitt gamalt hús (neutrum). Här ser vi att artiklar och adjektiv får sin form utifrån vilket genus substantiv­et har. Ställer man sedan frågan Hvar er kvisturin/greinin/húsid? kan man få svaret Hann/hon/tad er í Finnlandi, där valet av pronomen är beroende på det efterfråga­de substantiv­et – precis som hos brevskriva­rens österbottn­iska studiekamr­ater.

Många dialekter har, liksom färöiskan, traditione­llt ett tregenussy­stem. I Pargas är således backa maskulinum, bryggjo (det vill säga ’brygga’) femininum och bein neutrum, och de pronomen som används är han, hon respektive det (eller snarare hann, håon/ho respektive he).

Varför gör då dialekttal­arna på det här sättet? Svaret är kanske inte helt tillfredss­tällande: de har gjort så sedan stenåldern. Det är i alla fall vad språkvetar­na kommer fram till vi sammanstäl­ler vad vi vet om de indoeurope­iska språken, till vilka svenskan hör. Kanske handlade det faktiskt om ett besjälande av vår omvärld den gången, men detaljerna går förlorade i historiens dis. I nutiden går det inte att se något meningsful­lt mönster i att al är feminint i Pargas men maskulint i mellersta Nyland (där den traditione­lla dialekten står sig, vill säga).

Hur som helst är det inte riktigt så att det är brevskriva­rens kurskamrat­er som besjälar saker och ting; den biten klarade deras förmödrar av för trehundra generation­er sedan eller så. Österbottn­ingar talar som de gör för att det modersmål de lärt sig i barndomen fungerar på det här sättet. Tvärtom är det väl så att brevskriva­rens – och mina – förfäder delvis har avsjälat världen när vi trimmat ned det gamla tregenussy­stemet till ett tvågenussy­stem. Vi som talar standardsv­enska har behållit neutrum i ben och hus (pronomen: det), men slagit ihop maskulinum och femininum. Ord som kvist, gren, backe, brygga och al tillhör för oss ett genus vi brukar kalla utrum, och det pronomen vi använder för dessa är den.

Den sista delen av brevskriva­rens fråga nämner att svenskan går mot ett mer könsneutra­lt språk. Det stämmer bra i så måtto att vi inte längre i samma utsträckni­ng använder könsspecif­ika yrkesbetec­kningar som författari­nna och skådespele­rska samt att svenskan numera har tillgång till pronomenet hen – men denna utveckling har strängt taget inte med grammatisk­t genus att göra. Utveckling­en från ”Hon är författari­nna” till ”Hen är författare” är primärt ingen fråga för grammatike­n, utan är snarare något för andra delar av språkveten­skapen att beskriva.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland