Svårt att veta hur man ska benämna Putins så kallade val
I mitten av mars genomgår Ryssland en ritual. Den ska föreställa ett presidentval. HBL:s korrespondent Anna-Lena Laurén förklarar vilket syfte de här imitationerna av riktiga val har i Putins Ryssland.
Det så kallade presidentvalet i Ryssland den 15–17 mars är inget val – vilket inte är någon nyhet. Frågan är egentligen vad det i stället ska kallas.
Charader? Stresstest? Skådespel?
Jag får lust att ta till finlandssvenskans gulej, vilket betyder fest men också kan betyda någon form av uppsluppen tillställning. Putins charader är visserligen allt annat än uppsluppna, men framför allt är de obestämda. Gulej är ett ganska obestämt ord, som kan betyda allt möjligt. (Det lär komma från ryskans guljat som betyder promenera, ströva omkring på stan, och ska inte förväxlas med galej.)
När Putinregimen arrangerar det som på svenska kallas val så handlar det alltså om en slags ritual. Det är därför man borde hitta ett annat namn på det hela. Kanske imitation ändå vore närmast. Man imiterar en demokratisk process, med all dess rekvisita av valurnor, valfunktionärer, valövervakare. Och kandidater – noga överenskomna på förhand. Kandidaterna i skådespelet är, förutom Putin, kommunisternas Nikolaj Charitonov, nationalistpartiet LDPR:s Leonid Slutskij och Vladislav Davankov från det obskyra partiet Novye ljudi (Nytt folk). Alla stödjer det ryska anfallskriget i Ukraina, vilket är ett villkor för att få ställa upp. Men enligt den oberoende ryska nyhetssajten Meduza hade Kreml-strategerna under en brainstormning ändå kommit fram till att det vore bra med en antikrigskandidat som får ynka en eller två procent. Bara för att visa västvärlden att ryska folket stödjer kriget.
Tanken var att rollen skulle spelas av den så kallade ”system-oppositionspolitikern” Boris Nadezjdin. Att vara en system-oppositionell innebär att man är godkänd för rollen av Kreml. Nadezjdin har därför fått delta i tv-shower där han säger att kriget mot Ukraina är ett misstag. Därefter blir han vederbörligen nedskälld och tystad – ett sätt att förlöjliga dem som är mot kriget.
Nadezjdin började samla in namn för att få ställa upp i valet. Han blev inte fängslad – ett tecken på att han hade fått Kremls tysta medgivande.
Men så visade det sig att folk i Moskva och Sankt Petersburg köade vid Nadezjdins kontor för att få skriva sitt namn på listan. Det verkade finnas ett reellt stöd för denne anspråkslösa fysiker. Alla urbana, utbildade ryssar har nämligen inte lämnat landet. Miljontals är kvar, och de vill ha ett slut på kriget. De vågar inte gå ut på gatan och protestera, men de vågar stödja en kandidat som ger ens en strimma hopp om att galenskapen ska ta slut.
Kreml drog öronen åt sig. Underskrifterna godkändes inte. Nadezjdin hade naturligtvis inte varit en riktig oppositionskandidat, utan en liberal fasad. Ändå var han i egenskap av gammal oppositionspolitiker och personlig vän till den mördade putinkritikern Boris Nemtsov något annat än de kandidater som nu har ställts upp. En ömkligare samling statister är svårt att tänka sig. Det sägs att Kreml vill att LDPR:s Leonid Slutskij ska bli tvåa, vilket kan bli en svår uppgift eftersom LDPR:s väljare blivit opålitliga efter att den förre ordföranden Vladimir Zjirinovskij dog. Slutskij – känd för att trakassera kvinnliga journalister i duman – är inte alls lika populär som Zjirinovskij. Hans problem är dessutom att konkurrerande kommunistpartiets väljare är den mest disciplinerade gruppen i Ryssland.
Men Slutskij behöver inte oroa sig. Det går alltid att rita om siffrorna. Alla så kallade val i Ryssland är imitation av val där tjänstemän och valmyndigheter har fått uppgiften att säkerställa Putins förkrossande seger. Därefter kan man säga till västvärlden att Putin har ryska folkets stöd. Det spelar ingen roll att alla vet hur systematiskt fusket är. Ryska tjänstemän brukar vara mycket stressade inför val. Det kräver nämligen stor ansträngning och god planering för att fuska till sig det rätta resultatet. Vid varje val åker funktionärerna fast för att ha proppat valurnorna fulla med färdigt ifyllda sedlar. Så kallade karuseller ordnas, där busslaster med ”väljare” kör omkring och röstar i flera olika lokaler.
Valfunktionärerna gör bara vad som förväntas av dem, vilket dessvärre är omöjligt att genomföra utan att det syns. Eftersom Kreml vill imitera val har man också monterat upp kameror som bevakar valurnorna. Alltid är det någon olycklig funktionär som fastnar på bild när vederbörande försöker trycka ner för många valsedlar på en gång.
Den elektroniska röstningen har dock underlättat fusket rent praktiskt, eftersom man bara behöver presentera resultatet och inga valsedlar finns att kontrollera.
Att Putinregimen fortfarande bryr sig om att ställa till med dessa gulej är gåtfullt. Man kunde tycka att det vore mer ändamålsenligt att avskaffa denna ritual och utnämna Putin till nationens fader på livstid. Men Putin vill både äta kakan och ha den kvar – han vill inte ge ifrån sig makten, men han vill samtidigt att det ska finnas procedurer som ger honom formell legitimitet.
Det blir allt tydligare hur långt från verkligheten Putin befinner sig. Precis som den stab ja-sägare han omger sig med lever han i den uppriktiga tron att hela världen är lika cynisk och lögnaktig som han själv.