I vår tid är poesin det enda rimliga

Den finlandssvenska poesin prisas för att den insisterar på att det finns värden som man måste insistera på trots att inga enkla lösningar finns.

Författaren Mirjam Tuominen övergick efter 1940-talet från prosa till poesi för att hon tappade tron på sammanhängande berättelser. Det här, om vi ska tro Tuominenkännaren Monika Fagerholm, eftersom Förintelsens grymheter hade förverkligats genom att svepa folket med sig just som en berättelse.

Analysen kan nyanseras – både när det gäller Tuominens författarskap och gällande kopplingen mellan fascism och berättelser – men rymmer viktiga insikter om poesins natur. Jag tänker på det när jag ser att alla svenskspråkiga verk som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris i år är diktsamlingar.

Är världen sådan att poesin snart blivit det enda rimliga uttryckssättet?

För att genast problematisera mig själv ska det påpekas att dryga hälften av de 13 nominerade verken kategoriseras som prosa, om än i flera fall experimentell sådan. Nordiska rådets litteraturpris brukar kännetecknas av att lyfta upp andra – ofta lite ”smalare” – verk än de nationella priserna.

I år är det ändå inga bortglömda böcker som nominerats för det svensktalande Finlands del. EvaStina Byggmästars diktsamling Vill du kyssa en rebell? (Schildts & Söderströms) var nominerad till både Runebergspriset och Prisma, och Mikaela Nymans diktsamling Vill man ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled (Ellips) var nominerad till Svenska Yles litteraturpris och erhöll ett stort pris av Svenska litteratursällskapet.

Lägg till att årets Runebergsprisvinnare var Peter Mickwitz diktsamling Misslyckad i en uggla (Förlaget M) och att Ralf Andtbacka erhöll Tollanderska priset för sina diktböcker Bönematriserna och Bok av tröst (Duck Press), och att höstens nationella lyrikpris Den dansande björnen tillföll Victor von Hellens för Onkalo (Schildts & Söderströms) och ingen kan påstå att det inte skulle finnas ett sug efter att lyfta fram den finlandssvenska poesin just nu.

Vad finner vi i den då? Om man förenklar det skulle jag säga: en kompromisslöshet som struntar i att anpassa sig till vare sig dramaturgiska bågar eller ”förnuftiga” känslolägen.

Hos Byggmästar råder förälskelsens extas, hos Nyman pandemins, krigets och klimatuppvärmningens smärta, hos Mickwitz den privata och politiska depressionens sörja, hos von Hellen slutets melankoliska obönhörlighet och hos Andtbacka ett språkbejakande trots mot att poesin skulle behöva begränsa sig överhuvudtaget.

Att säga att dagens värld är ”för komplicerad” för att omfatta blir lätt ett passiviserande argument – ta till exempel retoriken kring Israels massmord i Gaza. Men motsatsen till att något är komplicerat är inte att det är enkelt eller svartvitt.

Och att det inte finns en enkel lösning är inte det samma som att det inte finns värden som man måste insistera på. Livets okränkbarhet, till exempel. Förälskelse. Frihet.

Jag tror vi behöver poesin just nu för att hålla fast i denna sanning. Att etik är något annat än en entydig berättelse, och ändå allt annat än relativism.