Tonårstjejens tillstånd i ett sextokigt samhälle
How to have sex är en liten film om vad världen gör åt flickor och vad flickor gör åt sig själva. Skådespelartrion fångar på kornet den euforiska livslusten och den riskfyllda utsattheten i att uppleva allting för första gången.
How to have sex
Betyg: 4/5
Biopremiär 23.2.
Manus och regi: Molly Manning Walker. I rollerna: Mia McKennaBruce, Shaun Thomas, Lara Peake, Enva Lewis, Samuel Bottomley m.fl.
Charterplanet går ner för landning – temperaturen är 28 grader, klockan tre på natten i Malia på Kreta. Tre tjattriga, vilda och glada sextonåringar och bästisar, Tara (Mia McKenna-Bruce), Skye (Lara Peake) och Em (Enva Lewis), har anlänt.
Efter vårens examensperiod har de en vecka i solen för att festa loss innan deras riktiga liv börjar; beroende på betygen veterinärstudier vid universitetet eller kassörska i snabbköpet.
De äter pommes, simmar i det iskalla Medelhavet, har minsta möjliga tyg i klänningarna som de frikostigt byter. De dricker som fiskar, fnissar hysteriskt, kramas och bedyrar varandra evig vänskap. Men målet är att ha sex. Huvudpersonen Tara är nämligen ”fullständigt oskuld” som de andra beskriver henne, och så kan hon ju inte dö.
På hotellbalkongen bredvid bor ett pojkgäng från norra England. Den blondlockiga, mjuka och hyggliga Badger (Shaun Thomas) börjar flirta med Tara och de faller direkt in i en gemensam jargong av dåliga vitsar.
Han är som en sexig clown, säger Tara förtjust men Skye tycker hon kan få nån bättre, som hans mörka, muskulösa kompis Paddy (Samuel Bottomley). Men Paddy är så förtjust i sig själv och sin egen coolhet att han är allt annat än idealisk för uppgiften.
Sprit och sex
Med närmast övernaturlig skärpa återkommer ens egna tonårsminnen – de verkliga, inte de idealiserade. Filmen dunkar av tonårens euforiska berusning, pulserande neonbelysning, kallsvettiga krabbis och musik, men dansgolvet är en utsatt plats.
I den här tillvaron finns ingen lokalbefolkning förutom en receptionist – ingen utom vilt festande brittisk ungdom existerar. Dricka tills man slocknar eller spyr, ta droger, förödmjuka sig i idiotiska tävlingar, hångla upp nån främling.
Sex är tvång, tävling och prestation. Övergrepp är nästan the name of the game. När jag var ung lärdes pojkar att en flickas nej betyder ja – här betyder Taras ”yeah” tvärtom nej. Så hur ska pojkarna, berusade, kåta och lika förvirrade som flickorna, kunna uppfatta det?
Filmen har betecknats som en postmetoo-film om samtycke, och det är den väl. Men i lika hög grad är det en film om ett översexualiserat samhälle där ingen frågar efter de här unga människorna och vad de vill.
Strålande brittiska debutfilmer
How to have sex var Cannes framgångssaga i fjol och tog hem Un certain regard-priset. Det var omöjligt att få en biljett, så jag fick vänta nio månader tills den kom till Finland.
Den bevisar att den brittiska filmindustrin gör något rätt just nu. Därifrån har kommit för många sensationella debutfilmer av förhållandevis unga kvinnor för att det ska vara en slump.
Främst bland dem Charlotte Wells Aftersun, Emerald Fennells Promising young women, Charlotte Regans Scrapper och nu den här – alla ett slags guddöttrar till regissörerna Andrea Arnolds och Joanna Hogg.
Fennell älskar populärkultur, satir och vilt osannolika intriger medan de andra odlar en sorts alltuppslukande realism: film som förhöjda sinnesintryck med sparsamt med dialog, det mesta avslöjas i blickar och bilder. Alla är besatta av klass, mer än av kön.
Molly Manning Walker som jobbat som filmfotograf i tio år behärskar med oerhörd trovärdighet detaljerna i tonårsflickors beteende. Det är tack vare uttrycksfullheten i ansiktet och kroppen hos Mia McKenna-Bruces Tara som filmen strålar – en född skådespelare i sin första roll.
Hon är ett bombnedslag i miniatyr med smilgropar, men under filmens gång förbyts hennes smittsamt glada energi och kaxiga charm i förbryllad tystnad, smärta och avtrubbning. Sex som förlust av en själv.
New Yorkers kritiker Richard Brody klagade på de glatta karaktärerna, men just tomheten, viljan att vara till lags men ändå synas och väljas, och det ängsliga sneglandet på andra är exakt hur jag minns tillståndet att vara tonårsflicka. Det är kusligt, sorgligt och även lite fumligt rörande att återuppleva det på bio.
Det är tack vare uttrycksfullheten i ansiktet och kroppen hos Mia McKennaBruces Tara som filmen strålar – en född skådespelare i sin första roll.
Sara Ehnholm Hielm
recensent