Välkomna till paradiset, men vems paradis?
Den röda ön skildrar vardagen på en militärbas i Madagaskar i slutet av den franska kolonialtiden. Men berättelsen är mer intressant än bra.
Den röda ön (L'Île rouge)
Betyg: 3/5
Biopremiär 23.2.
Regi: Robin Campillo. Manus: Campillo & Gilles Marchand. I rollerna: Nadia Tereszkiewicz, Quim Gutiérrez, Charlie Vauselle, Cathy Pham.
Den åttaåriga Thomas Gomez (Charlie Vauselle) är bosatt på en fransk militärbas på Madagskar åren 1970–1972; hans barndom infaller just då fransmännen blev utkastade från ön, slutet av den franska imperialismen.
Men hur ta avsked av en plats, även om det är världens vackraste ö, som man aldrig kan återvända till? Hur sipprar kolonialismen in i en barndom?
Filmen inleds med en av flera sekvenser ur seriemagasinet Fantômette – om en barnslig maskerad superhjälte som med vighet, mod och skärpt observationsförmåga besegrar de ansiktslösa vuxna omkring henne. Hon är Thomas favorit, liksom hans bästis Suzannes (Cathy Pham).
Barnen cyklar omkring i stor frihet över öns röda jord och tropiska djungler, smygtittar på kyssande par i bambulunden dit de kommit för att rista in sina namn och läser serier tillsammans i Thomas lilla trädgårdskoja.
Mellan spjälorna spionerar de på de vuxna, som beter sig som expats åtminstone på 70-talet brukade: festar, super, är otrogna, förfasar sig över affärer med de infödda, får könssjukdomar, njuter av ett ganska så lätt liv. De flesta är yrkesmilitärer med familjer som har skickats mellan Algeriet, Marocko och Tchad men tiden börjar rinna ut, ”det finns inga fler platser som den här.”
I skolan får barnen lära sig att Frankrike och Madagaskar har mycket gemensamt eftersom länderna har samma form och nästan samma areal, men trots att Frankrike är mindre är det självklart vem som dominerar.
Senare framkommer att undervisningen i kolonierna just strävade efter att ge de infödda en fransk själ, men inga tankar och förhoppningar som kunde försvåra fransmännens styre eller kvalificera madagasker för intellektuellt arbete.
Krokodilens blick
Thomas är ett allvarligt, innerligt och, i hans mors ord, lömskt barn – ”du tittar alltid när man inte vill att du tittar”, och lyssnar alltid på de vuxnas hemligheter. ”Men jag tycker om det”, fortsätter den älskade mamman Colette (spelad av finskättade Nadia Tereszkiewicz) och sonen återgäldar genom att konstatera att de andra vuxna ser ingenting, men hon gör det.
Familjedynamiken påminner om den i Annie Ernaux film Super 8-åren, inte enbart på grund av att epoken är densamma: en brådmogen sons porträtt av en dyrkad, strålande, beskyddande mor, överlägsen den svartsjuka pappan.
I det stelt hierarkiska, borgerliga och rasistiska franska samhället som hotar med våld återskapas strukturerna mellan föräldrarna. Pappa Robert (Quim Guitiérrez) är barnslig och konstnärlig – han försöker förgäves klättra i militärhierarkin men får bland annat klä sig till julgubbe från Lappland för militärbasens barn.
Inför sina tre söner spelar han macho genom att fälla chauvinistiska kommentarer, visa pornografiska bilder och hämta hem tre babykrokodiler till dem. Krokodilens blick hör till det som stannar kvar.
Farväl, min barndom!
Filmen är tyvärr långt ifrån lika bra som regissören Robin Campillos förra prisbelönta och suveräna BMP eller 120 slag i minuten (2017), om hur aidsepidemin på 90-talet i Paris utgjorde startskottet för den politiska aktiviströrelsen Act up.
Campillo är själv uppvuxen på en militärbas på Madagaskar, vilket märks i några oförglömliga scener.
I en lång panorering som verkar spänna över flera år cyklar Thomas och Suzanne förbi fransmännens vardagsliv på militärbasen, förbi pooler och fotbollsplaner och skolgårdar och trädgårdar. Så rinner de vitas liv bekvämt förbi, till synes oberörda av omvärlden och madagaskernas medborgarkamp, demonstrationer och student- och bondeupplopp.
Inget tillåts förändras tills allt över en natt är borta. I en annan scen tältar fransmännen på öns vackraste semesterby på stranden, två veckor innan den ska rivas.
Under fullmånen spänner de upp en duk och sitter i sanden och ser en film om ett skeppsbrott.
Stoffet är mer intressant än välberättat – det blir för anekdotiskt, slarvigt och privat. Ibland återger filmen fint Thomas sinnesintryck, som när föräldrarna festar bakom buktande färgat glas, allt luktar kerosin eller han utbrister hur han älskar de vita grusgångarna utanför officersmässen.
Thomas är klart regissörens alter ego när han brådmoget konstaterar att när man tar en bild av något är det redan över. Men greppet är inte konsekvent genomfört och det saknas tillräckligt djup i de andra karaktärerna och i samhällsanalysen.
Med lite god vilja kan man tänka sig att kolonisatörerna framställs som lika infantiliserade som de anklagade madagaskerna för att vara – men kritiken grumlas av den allmänna nostalgin på slutet. Synd eftersom vi sällan får se filmer från den här delen av världen.
❞ Stoffet är mer intressant än välberättat – det blir för anekdotiskt, slarvigt och privat. Sara Ehnholm-Hielm
recensent