Petteri Orpo har ett Wille Rydman-problem

Näringsminister Rydman försöker slå in en kil mellan fackförbunden och deras medlemmar. Situationen är svårnavigerad för statsminister Orpo.

Frågan om hur den finländska arbetsmarknaden ska reformeras är ett öppet sår.

Oppositionen beskyller regeringen för att egentligen inte vilja förhandla med fackförbunden. Den har ju redan bestämt sig.

Regeringen säger att oppositionens alternativ inte är trovärdiga och att det var arbetstagarorganisationerna som lämnade förhandlingarna, inte regeringen som visade dem på dörren.

I detta öppna sår är näringsminister Wille Rydmans (Sannf) utspel som salt.

Men Rydman är inte bara ett rött skynke för oppositionen och fackförbunden. Han är också ett problem för statsminister Petteri Orpo (Saml).

Rydman, den borgerliga politikens enfant terrible, lämnade Samlingspartiets riksdagsgrupp i juni 2022 efter att Helsingin Sanomat skrivit utförligt om hans beteende gentemot yngre kvinnor. Beslutet föregicks av ett samtal med Orpo.

När Rydman senare lämnade Samlingspartiet helt och hållet mottogs han som en hjälte av Sannfinländarna, på vars lista han återvaldes i fjolårets val.

Ödets ironi såg till att han fick något som Samlingspartiet aldrig hade förärat honom: en ministerportfölj. Det här efter partikollegan Vilhelm Junnilas nästan regeringsspräckande sorti.

Det är i egenskap av näringsminister som Rydman kallat vinterns strejker för styrda av ”fackföreningsmaffian” – ay-mafia – och dess ”herrar” i ”Hagnäs palats”. Han har också kallat strejkerna för ett odemokratiskt försök att rubba det mandat som finländarna gett regeringen.

Rydmans förakt för fackförbunden är säkert äkta. Men här finns även andra motiv.

Den stundande arbetsmarknadsreformen försvagar arbetstagarnas situation, både ekonomiskt och sett till deras förhandlingsposition. Det här var förstås inget som Sannfinländarna skyltade med under valrörelsen. Men istället för att erkänna att reformen drabbar partiets anhängare försöker man slå in en kil mellan fackförbunden och deras medlemmar.

Budskapet lyder: Herrarna i Hagnäs palats, fackföreningsmaffian, vill inte ert eller Finlands bästa. De vill bara slå vakt om sin makt.

Även om Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra, varit inne på samma linje, är Wille Rydman budskapets främsta bärare.

Sådana ord får det att koka inom fackförbunden, och inom SDP och VF. Statsminister Orpo har fått direkta frågor om Rydmans ordval. Hans svar är urlakade på sedvanligt sätt: Överdrifter förekommer på bägge sidor, han gillar dem inte och önskar att de skulle upphöra.

Liksom tidigare har Orpo en tendens att vilja skilja sannfinländska ordval från själva sakfrågan, som om hur man formulerar ett problem inte har något att göra med själva problemet.

Så är det förstås inte. Om en minister väljer att jämföra en arbetstagarorganisation med maffian så är det en klar indikation om hur ministern ser själva problemet. Rydman har själv, på X, gjort detta tydligt.

Notera att han gjorde det efter att Orpo önskade ett slut på överdrifterna.

För Orpo utgör Rydman en dubbel utmaning. Han kan inte tillrättavisa näringsministern utan att komma på kant med Sannfinländarna. Samlingspartiets inflammerade förflutna med Rydman gör situationen prekär.

Samtidigt är det klart att förtroendet mellan regeringen och fackförbunden måste återupprättas. Utan det, ingen stabilitet. Men tilliten lär inte infinna sig så länge beskyllningar om maffialiknande metoder sopas under mattan.

❞ Statsminister Orpo har fått direkta frågor om Rydmans ordval. Hans svar är urlakade på sedvanligt sätt.