Gud och religion vanligt i presidenternas nyårstal
Klaus Törnudd skriver i sin insändare (HBL 19.2) att hur Martti Ahtisaaris vana att önska Guds välsignelse i sina nyårstal var en amerikansk praxis som Ahtisaari anammat under sina år i USA.
Min mening här är inte att ta ställning i frågan om presidenter ska eller inte ska önska en Guds välsignelse över folket, men att visa att så varit faktum under en stor del av Finlands självständighet.
På Institutet för de inhemska språkens webbsida går det att följa presidenternas tal bakåt till 1930talet. Där kan man läsa hur Svinhufvud avslutar sina nyårstal 1935 och 1936 med bibelcitatet om ”Guds ära och härlighet och på jorden frid”. Kyösti Kallio avslutar inte sitt nyårstal 1938 med välsignelse, men nämner hur människor tänt böneljus i kyrkorna för det kommande året. Under krigen talar Risto Ryti om ”den Högstes ledning i mörkret” (1941) och att ”vår vilja är av stål, vår strävan ärlig, vår kraft okuvlig” och att ”segerns Herre styr våra steg” (1943). Han avslutar med en önskan om ”den Högstes välsignelse”.
Paasikivi talar om Gud på olika sätt från 1948 till 1952, bland annat om hur vi ska sätta vår tillit till försynen ”enligt gammal och välbeprövad sed”. Han talar också om hur ”Gud bemödat sig för oss så mycket att Han inte kommer att överge oss i framtiden heller”.
1953 tystnar orden om Gud för många decennier.
Kekkonen avslutar sitt nyårstal 1959 med ”Se bakåt – tacka, se framåt – lita, se uppåt – tro”. Efter det är det igen sparsmakat med religiösa begrepp och metabegrepp fram till Koivistos tid då det går att ana något intressant om immateriella värden och värderingar mellan raderna igen. Kanske har tiderna förändrats, andliga uttryck har breddats så att religionen inte längre har varken monopolet eller stigmat?
I sitt sista nyårstal 1994 tar Koivisto tillfället i akt att understryka hur kultur och immateriell kultur hör ihop då ”konstverk berör känslosträngar, föder gensvar och får oss att uppleva livets stora värden som tidens tand inte rår på”. Han nämner också hur omsorgen om våra naturresurser vävs in i hur människan kan njuta av ”spirituellt skapande, via att värna om naturresurserna”. Här vävs livssyn, etik och ekologi ihop.
President Tarja Halonen avslutar inte sina nyårstal med något filosofiskt eller religiöst, utan resolut personligt: ”Å min och min makes vägnar tackar jag er alla för ert stöd under det gångna året.” Hon är den första presidenten som inkluderar sin partner i talet, med undantag av Kekkonen som en gång tar upp hur han rest med sin fru till Island.
Nyårstalen är alla väldigt intressanta tidsbilder, många mycket gripande, speciellt de från under kriget då varje ord säkert vägdes på guldvåg och innebar hopp och tröst under fruktansvärda tider. De flesta presidenterna förmedlar livsåskådning mer än vad bara en repetitiv välsignelsefras kan göra gällande.
(Citaten är skribentens översättningar från de finska versionerna av talen.)
Monika Pensar
Helsingfors