Rättskaffens fredskämpar måste kunna identifiera oheliga medkämpar

Torsten Fagerholm visar sällsynt klarsynthet i sin krönika ”ESC-bojkottkraven mot Israel osar av kulturell dubbelmoral” (HBL 18.2). Han ställer och besvarar viktiga frågor då han pekar på BDS-rörelsens (Boycott, Divestment and Sanctions) roll: den står för ”de mest långvariga och högljudda kraven på en bredare kulturell, ekonomisk och politisk bojkott av Israel” och stod också bakom de konstnärer som bojkottade Kiasma för att röka ut en konstmecenat av judisk börd, men ”slog dövörat till” då de inte ville veta av att han ”pläderar för en tvåstatslösning, via dialog”. Fagerholm ska ha tack också för modet att säga att ”även en rättskaffens fredskämpe” riskerar ”i sin aningslöshet att sluta en outtalad pakt med oheliga medkämpar” såsom BDS, ”som tyvärr inkluderar bakgrundskrafter som rentav ifrågasätter den judiska statens existens”.

Det enda han lämnar osagt är vilka bakgrundskrafterna är. BDS är heller ingen gräsrotsrörelse i egentlig mening; den uppstod ironiskt nog under den av FN finansierade världskonferensen mot rasism i Durban, Sydafrika 2001 där icke-statliga organisationer uppvisade grov antisemitism och bland annat delade ut exemplar av falsariet Sions vises protokoll. BDS vill ge intryck av att vara emot våld, men den koordineras av palestinska BDS’s nationella kommitté (Palestinian BDS National Committee), vars huvudsponsor är rådet för nationella och islamiska krafter i Palestina (Council of National and Islamic Forces in Palestine). Till dess medlemmar hör bland annat flera terroristorganisationer, som Hamas, PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), och Islamiska Jihad, känd för extra radikalism. De oheliga medkämparna kan nog identifieras.

Karmela Liebkind

Helsingfors