HIFK har alla chanser till guld
Det är inte bara sex segrar på sju matcher som imponerar i HIFK:s fall. Det är sättet HIFK spelar på just nu som imponerar mest.
De två Tammerforsklubbarna gör upp om grundseriesegern men om placeringarna tre till sex är det hugget som stucket. Ett formstarkt HIFK med en kurva som pekat rakt uppåt har alla chanser att blanda sig i kampen om tredje plats. Och HIFK ser definitivt ut som ett lag för titelstriden.
Tredje plats ger garanterad hemmaplansfavör i kvartsfinalskedet som stundar om några veckor och kan i bästa fall ge hemmaplansfavör hela vägen om det osannolika skulle ske och både Tappara och Ilves skulle ryka i kvarten. Det lär givetvis inte hända men att säga att alla dörrar till framgång står på vid gavel för HIFK är knappast någon överdrift.
Tappara är bra men inte lika osårbart som många tidigare år. Ilves spelar en tokintensiv farthockey, Pelicans har det fysiska hotet inskrivet i spelboken och Kärpät har efter att klubben avskedade överskattade Lauri Marjamäki från posten börjat hitta tillbaka till den stig som gjort klubben till en av 2000-talets stora giganter i finsk ishockey.
Jukurit, med avgående Olli Jokinen som lika duktig som ambitiös tränare, kanske är på väg mot samma öde som i fjol då formtoppen infann sig för tidigt vilket gjorde att det bästa krutet var bränt och förkolnat då slutspelet började.
Och så har vi HIFK som visat upp sig i så många skepnader i år att fansen åkt hiss mellan hopplöshet och eufori. Då säsongens viktigaste matcher står bakom hörnet håller euforin på att nå nya nivåer bland de hårt prövade och framgångssuktande supportrarna.
HIFK:s senaste FM-guld blir tretton år i vår. Då laget 2011 vann hade det gått tretton år sedan det senaste guldet. Tretton år anses i skrockbenägna kretsar vara ett evigt olyckstal men det finns faktiskt vissa saker som talar för att det kan bli ett lyckotal för HIFK.
I en, i mångas tycke alltför lång, grundserie gäller det oftast att skynda långsamt och så småningom skruva upp tempot. Att spurta hela vägen från september till april funkar sällan och med tanke på hur bra HIFK sett ut de senaste veckorna gäller det nu för träningsledningen att vara lyhörd för hur spelarna känner sig. Lite färre byten eller kanske till och med möjligheten att stå över en match som en ren försiktighetsåtgärd är något som borde finnas i Kamraternas verktygslåda. Allt för att formkurvan ska hållas så uppåtgående stabil som den är nu.
HIFK har ett ruskigt rutinerat lag på benen och rutin är något som brukar väga tungt i tuffa och täta matcher. Leo Komarov har efter det långa skadeuppehållet varit just så irriterande bra som fansen hoppades på och motståndarna fasade för och trots de rynkade pannor och skrumpna ögonbryn som värvningen av Antti Pihlström orsakade har 39-åringen åtminstone hittills visat sig vara ett alldeles utmärkt tillskott i en redan namnstark trupp.
Pihlström och Komarov i fjärdekedjan blir pest för motståndarna.
HIFK sökte i månader efter balansen och harmonin i spelet men då midvinterkölden så småningom börjat förlora det årligen återkommande slaget mot förvårens fukt och dimma har pusselbitarna börjat falla på plats.
Exempelvis matcherna mot Ilves (3–0) och Pelicans senast (6–1) var styrkebesked som hette duga. HIFK har slutat överspela och gå bort sig på det sätt som mer var regel än undantag tidigare under säsongen och börjat se ut som ett rörligt, fysiskt och väloljat kollektiv.
Aggressiviteten finns där hela tiden men i rätta proportioner. Aggressivitet och tacklingar är endast av godo då de tillför det egna spelet något. I den här formen och med denna balans i spelet är tacklingsspelet ytterligare en välpassande ingrediens.
De senaste åren har HIFK varit tämligen chanslöst då det börjat vankas spel om titeln. 2016 gick laget till final och föll där med 2–4 mot Tappara. Sedan dess har det bara blivit två brons, underkänt så det ryker om det för en klubb med HIFK:s resurser.
I vår finns alla chanser till vad som helst. Guld är verkligen inte någon omöjlighet.