Komteaterns skotska drama träffar ställvis som ett slag i magen
Dialogen går som en maskingevärseld när Riikka Oksanens regisserar skotska Zinnie Harris drama. Men går något förlorat i den finska översättningen?
Putoavat linnut
Text: Zinnie Harris. Övers. till finskan: Sarka Hantula. Regi: Riikka Oksanen. Scenografi: Janne Vasama. Dräkt: Maria Sirén. Ljus: Tomi Suovankoski. Ljud: Jani Rapo. Mask: Leila Mäkynen. Regiassistent: Tiiu Poikonen. På scenen: Matleena Kuusiniemi, Paavo Kääriäinen, Vilma Melasniemi, Ella Mettänen och Juho Milonoff. Premiär på Komteatern 28.2.
Döda fågelkroppar som dimper ner från skyn är ett mäktigt motiv. Obehagligt verklighetsnära, men samtidigt bibliskt undergångsladdat.
De fjäderklädda kadavren användes för att skapa en mer komiskt grotesk effekt i Aurinkoteatteris Kettutytön paluu. I Komteaterns Putoavat linnut ger de pjäsen dess finska namn – Zinnie Harris skotska original heter The scent of roses. Men de agerar också som ett slags änglar för det dåliga samvetet som inga lögner kan förjaga trots ihärdiga försök.
Putoavat linnut handlar nämliallt gen först och främst om människor som på olika sätt försöker ignorera och förtränga sanningen. Och inte bara sanningen om människans skoningslösa miljöpåverkan fast den draperar sig över handlingen som en smogdisig, kväljande fond.
Från gnista till bomb
När vi presenteras för Liisa (Vilma Melasniemi) och Kristian (Juho Milonoff) tycks allt på ytan vara fredlig och stabil äktenskaplig fröjd, även om Kristian är lite stressad över sitt jobb.
Kärleksgnistan brinner fortfarande och då den vuxna dottern är utflugen tänker sig paret en dag av klassisk hedonism. De ska endast lämna sängen för att skaffa sprit och äta en rejäl biff.
Men precis då Kristian börjat dregla efter annat kött än sin frus släpper Liisa en bomb och avslöjar sina verkliga motiv. Upp nystas en mardrömslik härva av lögner som så småningom involverar ett bredare karaktärsgalleri.
Milonoff bygger på ett konstfärdigt sätt en mångbottnad, i början komisk, men under pjäsens gång mer provocerande och motbjudande mansbebiskaraktär.
Ella Mettänen är spattig och spöklik, ibland nästan anakronistiskt barnslig med sin ryggsäck, i rollen som dottern Kati. Plötsligt står hon på sin gamla lärare Samis (Paavo Kääriäinen) trappsteg med ett av pjäsens många avlidna fjäderfän i näven.
Sami är blek, svettig och nervös. Han tampas helt klart med sina egna demoner, men är ändå sällsamt mottaglig för hennes motsägelsefulla och uppenbart fabulistiska historier om hur och varför hon kommit dit. Snart avslöjas mycket riktigt att de två har djupare och mörkare lager i sin gemensamma historia.
Könsbyte och kulturkrockar
I originalversionen av pjäsen är lärarkaraktären Sami en kvinna, och jag förblir fundersam om huruvida könsbytet tillför eller tar bort något från helheten.
Helt klart leder det till både direkta och indirekta förändringar i dynamiken, och är antagligen en av orsakerna till att Sami förblir den karaktär jag under föreställningens gång har svårast att få grepp om och ta till mig. Detta trots att Kääriäinen gör ett berömvärt jobb med att illustrera hans plågor.
En viss skevhet orsakar också valet att inte bara översätta utan också förflytta handlingen från Skottland till Finland. Jag får känslan av att originalet, likt många andra brittiska dramer, till en viss mån förlitar sig på unika nyanser i den brittiska kulturen och samhället som kan förvrängas eller gå förlorade på vägen.
Via Sami presenteras vi snart också för hans mor, den glamorösa men till en början kyligt distanserade Helena (Matleena Kuusiniemi). Via henne sluts cirkeln då hennes koppling till den sviriga Kristian avslöjas (ni kan säkert gissa …). Innan dess har vi hunnit behandla inte bara otrohet, dödssjukdom och missbruk, utan också knyta tillbaka till den grekiska tragedin med en udd av antydd (på många plan) ofrivillig incest.
Träffsäkert
Det är mycket att bita i på en gång och inte enbart nikotinister kan känna sig nödgade att slinka ut på en munfull frisk luft i pausen för att orka hållas med.
Dialogen går som maskingevärseld, med många pisksnärtande vord. Snabbheten må kännas ställvis utmattande men tillsammans med de snabba scenbytena på den intrikat inredda roterande scenen hjälper den åtminstone helheten. Den känns mångsidigt stimulerande och inte för texttung, ordrikedomen till trots. Resultatet är ett drama som med sina ojämnheter träffar som ett slag i magen då det träffar rätt.