RSO våndas med förhållandet till klimatkonsten
RSO spelade Cecilia Damströms ekokritiska ICE. Om musiken har ett budskap förefaller det inte okomplicerat att omhulda det.
NUTIDA MUSIK Radions symfoniorkester
Dirigent Nicholas Collon. Solist Lawrence Power, altviolin. Damström, Lindberg, Brahms. Musikhuset 28.2.
Cecilia Damströms klimataktivism förefaller för en symfoniorkester som RSO inte helt lätt att förhålla sig till. Å ena sidan väljer orkestern att spela hennes musik, å andra sidan verkar chefsdirigenten Nicholas Collon i intervjun i programbladet anstränga sig för att hålla tungan rätt i mun och inte försäga sig om orkesterns eller rundradiobolagets klimatmål: ”Vi löser inte klimatkrisen genom att spela orkestermusik, men konsten kan sporra oss att begrunda också komplicerade spörsmål.”
Collon anför, att såvida det inte handlar om absolut musik, är musiker alltid medvetna om ett verks ämne. Men för egen del betonar han hellre texturer och orkesterfärger än kompositionens syfte, ”eftersom det är vår huvuduppgift som interpreter att förverkliga noterna som kompositören har skrivit i partituret”.
Hållningen är konventionell för att inte säga försiktig. Men frågan är om den inte överaccentuerar textens betydelse och reflekterar en övertro på dess auktoritet? Musikskapande skulle ju inte behöva handla om exegetik när källan finns levande till hands och tillgänglig för konsultation.
Nämnda frågeställningar aktualiserades under RSO-konserten i onsdags, som presenterade musik av inte bara en utan två närvarande kompositörer. Tidigare har jag tänkt att Cecilia Damströms Teostoprisade ICE (namnet syftar dels på is men också på In case of Emergency, I nödfall) konkret illustrerar smältande polarisar och iskristaller som spricker och upplöses. Men jag höll knappt på att känna igen verket jämfört med minnesbilderna av Sinfonia Lahtis strömmade premiärframförande från coronaåren. Alla de spända förväntningarna förknippade med ett sakta framskridande händelseförlopp var som utbytta mot ett överraskande starkt och alarmerande ljud i RSO-tolkningen. Vad stod i partituret som drev tolkningen, eller var intrycket bara ett resultat av olika lyssningsförhållanden vid datorn och i salen?
Lindberg i lätta kläder
Magnus Lindbergs altviolinkonsert var musik av det mera absoluta slaget, som med sina snabbt växlande kalejdoskopiska skiftningar smakade bekant och utstuderad Lindberg. De instrumentala kvaliteterna, instrumentalismen om man så vill, har varit ett honnörsord, och solisten Lawrence Power besitter en renhet och flexibilitet som få när han framkallar ett generöst välljud ur sin viola.
Power är solistisk och virtuos, och spelar frodigt och kapriciöst på en och samma gång. Samtidigt kommer också orkestern till tals. Precis som 18 år gamla första violinkonserten är den nya altviolinkonserten skriven för en besättning av mindre, mozartianska mått, men det är absolut ingen svaghet. Tvärtom utnyttjas ensemblen till fullo, särskilt i de triumferande fanfarer och omfattande orkestermellanspel som för tankarna till en Korngold eller Strauss. Den lättare klangen ger händelserna de behövliga skarpa konturerna.
Genom altviolinkonserten framstår Lindberg som en konstnär som likt många hädangångna kolleger blir bara bättre på det han gör. Han förfinar det som är bra och gallrar det som är överflödigt. Han tar nya områden i besittning, men håller också fast vid det som är hans grej.
Publiken ombads i början hålla igen med överflödiga ljud på grund av skivinspelning. Knappast var det dock Brahms fyra som den här gången sattes på burk. Trots många fina stunder, framstod tolkningen som helhet som en oslipad diamant.