Så berusande att det inte är sant
Den nya thrillerserien om ärkeskurken Tom Ripley är en riktig fullpoängare, och estetiskt hänförande.
DRAMA/THRILLER/SERIE
Betyg: 5/5
8 delar på Netflix.
Regi och manus: Steven Zaillian, efter en roman av Patricia Highsmith. I rollerna: Andrew Scott, Dakota Fanning, Jimmy Flynn, Eliot Sumner, Maurizio Lombardi.
Premiär: 4.4.
använda sig av färgfilm när det finns svartvitt? Det är en av de frågor som inställer sig i anslutning till Ripley, den färska Patricia Highsmith-serien av Steven Zaillian.
Estetiskt sett är slutresultatet så berusande att det inte är sant. Och där Anthony Minghellas syskonverk The talented Mr. Ripley (1999) badade i färger, är det här bra mycket mörkare och i den meningen också mer suggestivt.
Det är nästan så att man får lust att packa resväskan och åka till södra Italien men kanske är det för sent att stiga tidigt upp. Det Italien som här presenteras har troligtvis redan fallit offer för massturismen, loppet är kört.
Så inte i Ripley som tar vid i 1960talets början – i New York. Här möter vi Thomas ”Tom” Ripley (Andrew Scott), en mindre nogräknad skurk och ensamvarg som livnär sig på bedrägerier av olika slag.
Det är nog för att betala hyran, inte mer än så. Och när rikemannen Herbert Greenleaf (Kenneth Lonergan) sedan kommer med ett lukrativt förslag är Tom Ripley med på noterna. Det gäller att locka hem Greenleaf junior (Jimmy Flynn) som – om vi ska tro farsgubben – kastar bort sitt liv vid Medelhavet.
Det ljuva livet
Det bär av till Atrani, ett stenkast eller två från Neapel. Det är här som Richard Greenleaf, ”Dickie” oss emellan, hänger tillsammans med sin flickvän, författarfröet Marge (Dakota Fanning).
Dagarna går åt till att måla, bada och dricka vin, snacka om la dolce vita, det ljuva livet. Alltså är inte så konstigt att Tom hakar på, låter sig blidkas.
Istället för att övertala Dickie att åka hem flyttar han in hos den samma, inte för att Marge är så himla förjust i arrangemanget. Hon ser Tom för vad han är, en opportunist som inget hellre vill än att klättra socialt.
Men det som inte ens Marge noterar är att Tom Ripley därtill är en sociopat, en fullfjädrad narcissist som blir direkt farlig när kan känner sig pressad.
Och när Tom i det fjärde avsnittet sätter kurs på Rom, den eviga staden, är det i skydd av en stulen idenVarför titet. Men förstås är det endast en tidsfråga innan det förflutna hinner upp honom.
Kalla kårar
Anthony Minghellas filmversion, den med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow på topp, var inte illa. Men sett mot en bakgrund av Steven Zaillians serieupplaga har filmen inte en chans.
Zaillian (Schindler's list, The irishman) må vara bäst känd som manusförfattare men i Ripley levererar han också som regissör. Det svartvita fotot (signerat Robert Elswit) och den tryckande stämningen för tankarna till såväl Alfred Hitchcock som Orson Welles och trots att tempot är diskret blir det sällan eller aldrig tråkigt.
Ögat vilar och som skildring av ett Italien av igår är Ripley en dyrgrip, sprängfylld av historia och karaktär.
Det stör inte att filmen i kraft av Andrew Scott (bioaktuell i All of us strangers) har sympati för djävulen, som det heter. Eller att hans rolltolkning framkallar det lätt anonyma, det sexuellt vaga. Kalla kårar finns det gott om.