”Vissa hatar samer så mycket att det går ut över renarna”
När Ann-Helén Laestadius roman Stöld blir film på Netflix står det samtida Sápmi och hoten mot samernas renskötsel i centrum. Både regissören Elle Márjá Eira och huvudrollsinnehavaren Elin Kristina Oskal har vuxit upp i renskötarfamiljer. – Det är ett vackert liv, men också en kamp, säger Elle Márjá Eira.
– Vet du vad man brukade säga om vita renar?
Elle Márjá Eira pekar på den stora filmaffisch som satts upp framför oss inne i biosalongen där intervjun äger rum. På bilden syns en liten flicka som matar en snövit renkalv.
– Att de har en egen kraft.
Stöld, filmen som Elle Márjá Eira regisserat, utspelar sig i ett samtida Sápmi där magin ersatts av vardagsslit. Ändå är det med en vit ren allting startar.
När den nioåriga flickan Elsa skidar ut till familjens renar får hon se sin egen vita renkalv Nástegallu få halsen avskuren. Mannen som står lutad över den ännu varma djurkroppen vänder sig om och möter hennes blick. Han drar handen över halsen, en hotfull gest som får flickan att under lång tid hålla hemligheten om renmördaren dold för omvärlden.
Flera år senare har Elsa blivit en ung kvinna. Medan rendödandet fortsätter och både klimatförändringar och gruvplaner försvårar för rennäringen i området kan hon inte längre vara tyst.
– Hon är en tuff renskötarbrud, ett stadigt träd i skogen, säger Elin Kristina Oskal som i filmen spelar den vuxna Elsa.
– Som till slut kommer till en punkt där hon måste välja. Ska hon ta den enkla vägen och tänka på sig själv, eller ska hon ta den svåra vägen och tänka på sin familj och sameby?
Omringad av halvdöda renar
Både Elle Márjá Eira och Elin Kristina Oskal är själva uppvuxna i renskötarfamiljer i Sápmi. När vi träffas är Elin Kristina Oskal klädd i Karesuandokolt, Elle Márjá Eira i Kautokeinokolt. De sitter bredvid varandra i biosalongen, dricker kaffe och växlar hela tiden språk, mellan norska, svenska och nordsamiska.
Regissören har tidigare gjort musik, regisserat kortfilmer och ett avsnitt av den norska tv-serien Makten, men det här är hennes första långfilm. Hon blev involverad i projektet när Netflix för två år sedan hade köpt rättigheterna till Ann-Helén Laestadius roman Stöld
(2021) och besökte Internationella samiska filminstitutet i norska Kautokeino för att hitta en samisk regissör.
Hon tackade ja utan att tveka.
– För att jag kunde känna igen mig i historien. Mycket av det som sker i boken och filmen är sådant jag själv upplevt.
Elin Kristina Oskal håller med. Som skådespelare har hon bland annat arbetat på samiska nationalteatern i Kautokeino, och det var där hon först hörde talas om filmen. När hon fick veta att rollen var hennes stod hon vid ett tågspår tillsammans med sin pappa, omringad av påkörda, halvdöda renar.
– Det var första gången jag följde med honom ut för att leta efter påkörda renar. Det hade alltid känts sorgligt och tungt, men just den dagen bestämde jag mig för att jag måste se verkligheten. Just då ringde de och sa att jag fått rollen. Det kändes meant to be.
En annan anledning till att Elle Márjá Eira ville ta sig an Stöld, som omvandlats till film av manusförfattaren Peter Birro i nära dialog med Ann-Helén Laestadius, var att samtida rendrift så sällan skildrats
på vita duken. Trots att renskötsel fortsätter att vara mångas verklighet är de flesta filmer om samiska erfarenheter historiska.
För henne var det viktigt att skådespelarna skulle vara från Sápmi och ha erfarenhet av renskötsel. Livet som renskötare är fint och vackert, säger hon, men också en kamp som kan vara svår att förstå för utomstående. Med rasism, klimatförändringar och allt fler ingrepp i betesmarkerna har arbetet bara blivit svårare. En mörk konsekvens är alla de unga män som tar livet av sig. Även det är ett tema som utforskas i Stöld – män som förväntas ta ansvar för renskötseln när kvinnorna hellre åker i väg för att studera, män som är ensamma, män som väljer att avsluta sina liv.
– Det är ett problem bland urfolk i hela världen. Det är svårt att bevara ett traditionellt levnadssätt och samtidigt möta den moderna världen, man hamnar liksom mitt emellan.
Hon berättar att de nyligen hade en visning av filmen för familj och vänner i Kiruna. Det blev en rörande men tuff upplevelse; många kände igen sig i berättelsen, många grät.
– Och samtidigt är det många som inte känner till samisk kultur eller rendrift över huvud taget. Som om vi inte ens existerar. Därför känns det fint att med den här filmen få visa en bit av vår verklighet.
Påtaglig rasism
Ett par timmar innan vår intervju kom en kvinna fram till Elin Kristina Oskal för att fråga vad hon hade på sig. Kvinnan visste inte vad en kolt var, hon hade aldrig hört talas om samer.
– Hon sa att hon inte kände till att Sverige hade ett urfolk och att hon genast skulle googla det. Jag vet inte varför jag blev chockad, det är ju så vanligt.
Men syftet med Stöld är inte ”lära ut om samisk kultur”, betonar Elin Kristina Oskal. Filmen skildrar ett visst sammanhang – ett samtida Sápmi, en rendrift som hotas från flera håll – men också sådant som är helt och hållet allmänmänskligt: glädje och sorg, flört och fest.
– Det är scener som de allra flesta, same eller ej, kan känna igen sig i.
Genom filmen löper också en ganska klassisk thrillerhistoria. Mannen som skar halsen av Nástegallu, den vita renkalven, går fortfarande fri, han fortsätter att döda renar och Elsa kämpar för att sätta dit honom. Hon samlar in bevis och försöker förgäves få polisen att engagera sig. Det är en skriven historia, men inte bara; rendödandet är en del av många renskötande samers vardag.
– Det hände faktiskt under inspelningen. De som äger Nástegallu hittade en slaktplats. Så det är något som pågår, säger Elle Márjá Eira.
I filmen drivs renmördaren av ett hat mot samer. Han kallar dem ”lappar” och spottar på marken. Rasismen är påtaglig, påträngande. Även det är en mörk spegling av verkligheten.
– Vissa hatar samer så mycket att det går ut över renarna. Det upplevde jag själv när jag var liten, vi blev kallade för lappar eller ”helvetes fjällfinnar”, någon hängde upp en ”samedocka” i närheten av vårt hus för att skrämmas, de stängde in våra renar i en grotta... Det känns fortfarande i kroppen. Elin Kristina Oskal nickar.
– De slår där det gör mest ont. Och det kan ge dåligt samvete, att djuren måste stå ut med det bara för att jag är jag.
Men i renskötarlivet finns också många ljuspunkter, fortsätter hon: när våren kommer, när kalvarna ska märkas. Där finns en särskild gemenskap.
– Så vi försöker se framåt, vara positiva och tänka att det är klart att renskötseln ska fortsätta leva, i hundra år och ännu mer.
Många bra historier
❞ Det är ett problem bland urfolk i hela världen. Det är svårt att bevara ett traditionellt levnadssätt och samtidigt möta den moderna världen, man hamnar liksom mitt emellan. Elle Márjá Eira
En annan ljuspunkt är att de samiska erfarenheterna tagit mer plats i kulturen de senaste åren. Elle Márjá Eira nämner det omfattande arbete som Internationella samiska filminstitutet gjort, men också att Venedigbiennalen fokuserade på samiska konstnärer både 2022 och 2023.
– Den samiska kulturen blir alltmer upptäckt, och jag är tacksam för att Netflix har valt att lyfta fram en samisk historia som känns viktig för hela Sápmi.
Även Elle Márjá Eira och Elin Kristina Oskal vill fortsätta lyfta fram samiska erfarenheter genom sitt arbete.
– Det finns ju så många bra historier från Sápmi som ingen känner till, säger Elle Márjá Eira.
– Men jag kan absolut tänka mig att också jobba med teman som inte har med samer att göra. Det viktiga för mig är att få lyfta fram underdogs.
– Så känner jag också – det kan vara skönt att komma ifrån sin egen verklighet ibland, det är ju därför jag är skådespelare, fortsätter Elin Kristina Oskal.
– Det jag drömmer om är att göra skillnad. Som nu, med den här filmen. Det vill jag fortsätta med.