Skeva tidslinjer i antropocen
SLS nya antologi om barnlitteratur och tid bjuder på mångfald, komplexitet och en inbjudan till att sakta ned och stanna upp.
Tidsligheter. Ekokritiska, barnlitterära och kulturteoretiska perspektiv på tid
Mia Österlund, Ann-Charlotte Palmgren och Pia Ahlbäck Svenska litteratursällskapet i Finland
2024
Jenny Lucanders omslagsillustration skildrar tid och rum i rörelse. Fångande i vinden, mot kosmos i bakgrunden, virvlar städer och bilar jämsides flugsvampar, trädgårdsmöbler och en fallande flicka.
Ur led är sannerligen tiden, och en tidsmässig skevhet står i centrum för antologin Tidsligheter. Ekokritiska, barnlitterära och kulturteoretiska perspektiv på tid, redigerad av Mia Österlund, Ann-Charlotte Palmgren och Pia Ahlbäck.
Här skevar tiden, den böjer sig, den viker av, och den bråkar med normativa uppfattningar om tid och förväntningar på utveckling.
Antologin samlar sig kring ett intresse för hur barn- och ungdomslitteratur erbjuder en, enligt redaktörerna, ”radikalt konstruktiv, livsbevarande tidskritik”. I litteraturens tidsliga annanhet finns möjlighet till insikt, omvälvning eller att bara stanna upp för en stund.
Viktig introduktion till vidsträckta teorier
❞ Att läsa antologin från pärm till pärm länkar samman de olika texterna, som växer ut till en brokig mosaik av tidsligheter.
I antologins introduktion tecknas ett vidsträckt teoretiskt landskap. Tid är den röda tråd vi följer, men den flätas samman med rum och förankras i queerteorins intresse för när förväntade livslinjer bryts.
Vår geologiska tidsålder antropocen fungerar som kontext och aktualiserar ekokritikens ifrågasättande av människans herravälde, inte minst i relation till den pågående klimatkrisen.
Redaktörerna leder oss genom stundtals komplex teoribildning och såväl bredden som stringensen i framställning gör introduktionen till ett generöst bidrag i sig (vilket inte alltid är fallet i den här typen av antologi).
Det vore närmast förmätet att önska sig mer, men nog saknar jag filosofen Zygmunt Baumans röst. I synnerhet eftersom sociologen Hartmut Rosas begrepp acceleration och resonans ges framträdande positioner.
Acceleration beskriver en stegrande och ständig framåtrörelse, där resonans utgör ett (potentiellt) motgift, en möjlighet att sakta ner och vara i tid och rum. Baumans beskrivning av övergången från en tidig, tung modernitet till en samtida och lätt dito förtydligar accelerationens specifika betydelse för just vår tid.
En rikedom av uppslag
Antologins elva kapitel är indelade i
tre avdelningar: ”Tidslighet och växande i antropocen”, ”Tidslighetens materialitet” och ”Tidslighet och agens”.
De två första kretsar primärt kring barn- och ungdomslitteratur, medan den tredje öppnar upp för bland annat intervjuer och mem om Greta Thunberg.
Uppslagen är många – från Julia Tidigs diskussion om upplösning av vänskapens tidsliga och rumsliga dimensioner, till Pia Ahlbäcks
undersökning av dystopisk ungdomslitteratur, där människan är på samma gång central och en bland andra arter i djuptiden, jordens tid.
Elina Druker skriver om förvandlingsböcker där tiden inordnas i en kontinuerlig process som bryter kronologin, och i Maria Jönssons och Fanny Ambjörnssons kapitel beskrivs hur städningens cykliska tid etablerar en särskild kontakt med nuet, både i och utanför barnlitteraturen.
Bidragen är många fler, och även om tid fungerar som antologins gemensamma utgångspunkt skapar skribenternas varierade infallsvinklar och material ett prisma av möjliga och omöjliga tidslinjer.
Mörker och mångfald
Några av kapitlen tilltalar mig särskilt, vilket säger lika mycket om mina egna intresseområden som om kvalitet.
Självklart dras jag som gotikforskare till barnlitteraturens mörker och till Jenny Jarlsdotter Wikströms essä som visar vägen in i bilderböckernas mörkervärld. ”Mörkret och ovissheten representerar ångest, tidens upphävande och kan leda till paranoid rundgång”, skriver Jarlsdotter Wikström, ”men härbärgerar också möjligheten till en sinnlig omorientering”.
Ambivalens synliggör barn- och ungdomslitteraturens mångfald och komplexitet, något som löpande betonas i antologins kapitel.
Även Jönssons och Ambjörnssons förutnämnda diskussion om städning är ögonöppnande. En vardaglig praktik blir med ens betydelsebärande och min enda invändning är att kapitlet gärna fått vara längre, med fler exempel.
Vidare in i framtiden
Att läsa antologin från pärm till pärm länkar samman de olika texterna, som växer ut till en brokig mosaik av tidsligheter.
Naturligtvis medför det upprepning och omtag av utgångspunkter och begrepp, men det stör inte läsningen nämnvärt.
Stundtals är det teoretiska landskapet något snårigt, och omfattningen av begrepp gör att tyngdpunkterna skiftar och somliga spår periodvis försvinner ur sikte. Men i det ligger också en av antologins styrkor: dess mångfald av perspektiv och iakttagelser.
Tidsligheter är mycket njutbar att läsa i sin helhet, men antologins kapitel (och, inte minst, introduktionen) kan med fördel även läsas var för sig.
I en tid som är ur led är det emellanåt lockande att likt Hamlet utropa ”ve! Att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”. Men om så är fallet är det måhända till barn- och ungdomslitteraturen vi ska vända oss.
Inte nödvändigtvis för att vrida tiden rätt, men för att få syn på den myriad av tidslinjer som finns.
Det är frestande att säga att Tidsligheter, i det avseendet, är en väckarklocka.