Det lilla livet blir storslaget i Arvolas historiska roman
Ingeborg Arvolas huvudperson Brita Caisa är fri i tanke och kärlek till den grad att man med glädje följer hennes vandring i 1800-talets ishavstrakter.
Kniven i elden. Ruijan rannalla - Sånger från ishavet Översättning från norska: Marianne Mattsson
Albert Bonniers Förlag 2024
är 1859 när Brita Caisa Seipajaervi ger sig av tillsammans med sönerna Aleksi och Heikki från Sodankylä i norra Finland.
Hennes kappsäck innehåller bördor av olika slag: skammen efter att ha utstått kyrkotukt för att ha haft en relation med en gift man, och sorgen efter den nyligen bortgångna systern. Men där finns också förmågan att läka människors och djurs sjuka kroppar, vilket ger spänst åt stegen.
Det är nästan som om själva marken bär fram Brita Caisa i Ingeborg Arvolas historiska roman Kniven i elden. Hennes plats på jorden må på många sätt verka obetydlig, samtidigt finns det en självklarhet i hela hennes uppenbarelse som gör det till ett nöje att följa hennes öde.
Spänning skapar friktion
Finnmarken, eller Ruija som det gamla finska namnet lyder, beboddes på 1800-talet, förutom av samer och norrmän, också av invandrade finnar. När befolkningen försökte samsas om utrymmet bröt både marktvister och släktfejder ut, den mark som samerna under långa tider hade använt för renskötsel blev plötsligt intressant för både de fiskande norrmännen och de jordbrukande finnarna.
Det är förhoppningen om ett gynnsamt ishavsfiske som lockar iväg Brita Caisa, hon drömmer om att återförenas med brodern och leva som fiskarhustru till någon god och arbetsför man. Men den som vandrar, vandrar sällan ensam någon längre stund. Snart slår Brita Caisa följe med andra vandrare och blir småningom delaktig i en samhörighet som finns bland de olika familjerna.
På sin vandring möter hon Mikko, en stor och trygg man som redan har en fru, och hon faller handlöst. Spänningen mellan henÅret
❞ De faktaavsnitt som sprängs in här väcker min nyfikenhet snarare än stillar den, vilket är precis vad en riktigt bra berättelse ska göra.
ne och Mikko och spänningen mellan det otillåtna och samhällets påbjudna regler skapar den nödvändiga friktion som ger Arvolas roman både tyngd och riktning.
Kniven i elden innehåller visserligen små brottstycken av historia, men den är i övrigt uppfriskande fri från utbildande och redogörande partier som ofta kan tynga ner en intressant historia. De faktaavsnitt som sprängs in här väcker min nyfikenhet snarare än stillar den, vilket är precis vad en riktigt bra berättelse ska göra.
Fri i kärlek och tankar
Det är inte förvånande att Kniven i elden både har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och vunnit det prestigefyllda Bragepriset i Norge. Arvolas prosa är klar, sinnlig och full av liv, som här när vandringsföljet har slaktat en ren och äter blodpannkakor:
”Jag tar för mig av den knapriga skorpan längst ut och i en blink är syster där med oss, hon älskade knapriga blodskorpor, mig och blodskorpor älskade hon, och vatten som tinar runt klumpar av is i bleckhinkar.”
Karaktärsskildringarna är kärleksfulla och detaljerade, kanske för att Brita Caisas blick kommer från ett öppet sinne.
Jag kommer flera gånger under läsningen att tänka på Sigrid Undsets romantrilogi om Kristin Lavransdotter. Det finns något i skildringarna som påminner om varandra, men där Lavransdotter tidigt tvingas inordna sig efter familjens önskan är Brita Caisa fri både i sin kärlek och i sina tankar.
Det är svårt att inte bli fäst vid Brita Caisa, hon är intelligent och full av handlingskraft. Hennes oförmåga att inordna sig när instinkterna tar över gör henne också mänsklig och relaterbar.
Kniven i elden är den första delen i en planerad trilogi, och jag ser fram emot att följa Brita Caisas öde i denna fängslande berättelse om hur det lilla livet alltid rymmer något storslaget.