Stöld-filmen missar målet Sophia Heikkilä som ”världens värsta mamma”
Potentialen – och den vackra naturen – finns där. Men Stöld misslyckas med målet att leverera Netflixunderhållning. Sophia Heikkilä spelar världens värsta mamma och den åboländska skärgården känns malplacerad i veckans filmtips.
DRAMA Stöld
Betyg: 2/5
Regi: Elle Márjá Eira. Manus: Manus: Peter Birro, baserad på Ann-Helén Laestadius roman Stöld från 2021.
I rollerna: Elin Kristina Oskal, Martin Wallström, Lars-Ánte Wasara, Magnus Kuhmunen, Risten-Alida Siri Skum, Anne Lajla Westerfjell Kalstad, Inger Gunhild Maria Tapio med flera. Språk: samiska, svenska.
Premiär på Netflix: 12.4.
”Jag äger dig inte, du är bara till låns”. Denna betydelsemättade replik hör vi i början av Elle Márjá Eiras film Stöld.
Vi befinner oss i en by någonstans i Sápmi, på svenska sidan. Elsa är med sin pappa (Magnus Kuhmunen) som lär henne märka renar. Att ha till låns, det är så hon ser på Nástegallu, den vita renen som är hennes och som hon själv har märkt.
Kring ett decennium senare är Elsa kvar i samebyn. Hon har beslutat sig för att stanna kvar, hon vill ägna sitt liv åt renskötsel, precis som sin far. Men det är inget lätt liv, vilket i synnerhet brodern (LarsAnte Wasara) präntar in.
Stöld bygger upp en thrillerhistoria kring hur bitterheten som riktas mot de samiska renskötarna också tar sig uttryck som hat och våld. Själv fick Elsa bevittna hur renen Nástegallu fick halsen avskuren. Och hon såg mannen som gjorde det.
Polisen bryr sig inte nämnvärt och rubricerar det hela som stöld. För Elsa är det frågan om ett mord, ingenting annat.
Bitter trakt
Den vuxna Elsa (Elin Kristina Oskal) finner sig inte längre i att tiga om hur renar fortsättningsvis dödas. Hon är förbannad på polisernas passivitet. Och det går inte att leva med det hat som uttrycks mot renskötarna. Sanningssägandet vinner över rädslan. Hon är redo att gå emot gruppen, på flera fronter. Hennes frispråkighet möts dock av ilska bland byns män, som anser att det inte är hennes sak att ta strid.
Stöld, som nyligen haft premiär på Netflix (ett samarbete med Internationella samiska filminstitutet), baserar sig på Ann-Helén Laestadius roman. Där boken långsamt och eftertänksamt följer med barnet Elsa är det i filmen den vuxnas kamp som tiden ägnas åt.
Och gott så. Beskrivningarna av bitterheten och fientligheten i trakten är vad som berör mig mest i Eiras film. Ett gruvbolag har börjat intressera sig för markerna. Somliga av ortens invånare uppfattar renskötarna som en grupp som ställer orimliga krav och som förhindrar det jobbskapande man gått och suktat efter.
Eira skildrar också skickligt (vilket också romanen gör) medvetenheten de samiska personerna uttrycker om att de betraktas som stridslystna och kompromisslösa. ”De tycker vi är i vägen.”
Kalkonliknande drag
Denna hypermedvetenhet vänds mot Elsa, som man helst ser att tiger i församlingen. Men det gör hon inte. Det är huvudsakligen samiska som talas i filmen.
En intressant aspekt är språkväxlingarna. Romanen i sin tur är skriven på svenska men med inslag av samiska ord och uttryck (även meänkieli), vilket fungerar fint.
I både film och bok är språkväxlingarna laddade med betydelse och känslor. Även om Stöld bygger upp en intressant bild av konflikter och korstrycken på en ort i det samtida Sápmi är det som att den inte litar på att detta håller för en filmproduktion. Det thrilleraktiga var visserligen även närvarande i romanen, men här skruvas tonen upp.
Resultatet får, dessvärre, drag av kalkon, och inte på ett skojigt sätt.
Kärlek före morgonen (Before sunrise)
Betyg: 3/5
Kärlek före morgonen (USA 1995) är den första filmen i Richard Linklaters uppmärksammade kärlekstrilogi. Det är ett interrailgenerationens kärleksdrama, en film om slumpartade möten och pratglada uppgörelser.
Scenen är ett somrigt Wien, dess gator och gränder, parker och kaféer. Jessie (Ethan Hawke) är den amerikanska ynglingen som på tåget från Budapest kolliderar med Celine (Julie Delpy), en fransyska som ligger vid Sorbonne-universitetet.
Det är upptakten till diskussioner om allting mellan himmel och jord, om barndomen, familjeförhållanden, framtidsdrömmar och tvåsamhet. Däremellan stöter man på lokala original, allt från teateramatörer och hötorgskonstnärer till spågummor.
Kul koncept även om dialogen stundvis blir onödigt högtravande och det fiosofiskt spetsade snor huvudrollen. Men på det hela taget är detta en fräsch och sympatisk meditation över livet och den unga kärleken. ”We´ll always have Vienna” som Rick & Ilsa skulle ha sagt. Uppföljaren Kärlek före solnedgången går på tisdag i TV5. Frii söndag kl. 17.55-19.55
Ruva (Pahanhautoja)
Betyg: 4/5
”Jag är världens värsta mamma” suckade Sophia Heikkiläs flerbarnsmamma i den första säsongen av tv-serien Vesta-Linnéa. Det är långt ifrån sant men annat är det med hennes rollkaraktär i Ruva
(Finland 2022) som är på riktigt ryslig, ett monster.
Det hindrar inte Heikkilä från att i sin glamorösa videoblogg utmåla bilden av den perfekta familjen. Hennes ögonsten är 12åriga gymnastdottern Tinja (Siiri Solalinna) som mycket riktigt får lov att ligga i – om det så innebär att hon mår pyton.
Det är en känslig tjej och när Tinja sedan kommer på en döende skata i färd med att ruva får ägget plats under sängen i flickrummet. Så småningom kläcks ägget och fram kommer en varelse som med tiden antar formen av ett alter ego, skräckinjagande sådant. Grannens hundskrälle får betala dyrt och inte slutar det där.
Symbolik finns det gott om men inte så att det stör. Och med tanke på att rysaren i regel är en rätt så grabbig genre finns det i Ruva
många alternativa ingångar, allt från tonårstjejer med ätstörningar till morsor vars syn på perfektionen går ut över allting och alla. Hanna Bergholm heter regissören, lägg namnet på minnet. Yle Teema & Fem onsdag 24.4 kl. 21.19-22.45
Comeback
Betyg 2/5
Comeback av Petri Kotwica är filmen där musikaliska ringvrak gör gemensak sak med yngre förmågor. Till det förstnämnda lägret hör No love lost-killen Tony Love
(Mikko Leppilampi) som ingen hört av på åratal – inte sedan bandet gick i graven till ackompanjemang av de sedvanliga skandalrubrikerna.
Bättre går det för Paula Vesalas basist och låtskrivare som slutat kröka och ser fram emot att återfå vårdnaden över tonårsdottern Ellie
(Anni Iikkanen). Riktigt så blir det inte och i ett desperat försök att komma över Katariinas (Vesala) låtskatt hoppar Tony in i rollen som fadersfigur.
Det blir inte mindre stökigt när Tony dammar av No love lost och letar upp keybordisten, nu högstadieläraren, Pete (Ville Myllyrinne). Sedan är det bara att klämma åt usliga karaokesångare och göka med fanklubben.
Poängen är att där Comeback (Finland 2023) går igång som crazykomedin med Leppilampi som patologisk lögnare byter filmen i tredje akten spår. Nu väntar thriller och vändningar som känns minst sagt långsökta. Samma med den åboländska skärgården som känns malplacerad i sammanhanget. Yle Teema & Fem torsdag 25.4 kl. 21.00-22.35
Ett sista race
Betyg: 3/5
När Edward af Sillén sätter sig bakom bilratten är resultatet en pilsnerkomedi av idag. Men att jämföra Ett sista race med Göta kanal och dess uppföljare låter sig inte göras, tacka hejare som Jonas Karlsson, Johan Ulveson och Peter Dalle.
Men först ut är David Hellenius
alias Dennis ”Genvägen” Gunnarsson, street racing-legendaren som sedan gammalt har ett horn i sidan på ärkerivalen TT (Karlsson). Den sistnämnda ställer till med ett race från Västra Götaland till Gällivare i norr och eftersom Dennis dotter har den dåliga smaken att delta hakar Dennis på. Det gör också Johan Glans i sin elbil, liksom Ulvesons och Dalles raggarveteraner.
Brett och bullrigt är det och där kritikerkåren i Sverige tog fram motorsågen röstade publiken med fötterna – till filmens favör. Och varför inte. Resultatet är en drullekomedi som inte räds bygdens egna söner och som låtsas att det svenska folkhemmet fortfarande stod upprätt.
Det sker till tonerna av epadunkfavoriterna Hooja och Eddie Meduza men det som gör att skämten inte faller platt är det inspirerade skådespelargardet med Hollywood-svenskan Malin Åkerman
som garnering. MTV Katsomo+