Bönderna står på sig, efter att ha ignorerats i åratal
Måttet är rågat för bönderna runtom i Europa. Miljölagar är inte deras fiende, men högerextrema krafter tar tillfället i akt.
Har du någonsin hört 50 traktorer tuta i kör? Den mäktiga ljudväggen möter mig på väg till jobbet häromveckan. Lite senare på dagen går jag en promenad i EU-kvarteren. Gatan upp till kommissionen är en stor traktorparkering – några bönder ser jag inte. Det luktar bränt gummi – bönderna har lämnat sina traktorer och promenerat upp till kommissionen, och där bränns gummidäck. Bönder vet hur man gör sig hörda.
I Bryssel ses bönder ofta som en homogen grupp – men det är långt ifrån sanningen. Den europeiska jordbrukspolitiken innefattar allt från bulgariska självförsörjande jordbruk som drivs med häst och kärra, till danska hyperindustrialiserade jordbruk. En grönsaksodlare i Finland har väldigt annorlunda förutsättningar än en holländsk mjölkbonde.
Jordbruksinkomster är svåra att jämföra, men enligt nationell statistik är den genomsnittliga inkomsten för en holländsk jordbrukare 112 000 euro per år, medan den i Finland är runt 18 000. EU:s bidragspolitik bidrar till ojämlikheten: mer än 80 procent av EU:s jordbrukssubventioner går till 20 procent av de europeiska jordbruken.
Protesterna i Bryssel har också visat på böndernas mångfald. En del av demonstranterna har gått bärsärkagång i stan (dagen efter protesterna rapporterar stadens infrastruktur-team att det sett ut som en krigszon där de dragit fram), de flesta har varit fredliga. Vissa har uttryckt högerextrema sympatier, andra är ekobönder som vill stoppa klimatförändringen.
Flera av mina kollegor har deltagit i den fredliga och klimatvänliga delen av protesterna. Det förvånar kanske att miljöaktivister deltar, men det som många bönder protesterar för, är det samma som aktivister jobbar för: ett rättvisare och hållbart jordbrukssystem.
Många jordbrukares ilska är berättigad – de har låga inkomster och brist på framtidsutsikter. I åratal har de ignorerats politiskt, något som nu utnyttjas på ett farligt sätt av högerextrema partier och industriella lobbygrupper, som nu försöker slå sönder miljö- och klimatmål.
Miljölagstiftningen är inte böndernas fiende. Jag har lärt mig av min bondmora till mormor att naturen och jordbruket står i konstant växelverkan. Att förneka klimatkrisen och kollapsen i biologisk mångfald kommer bara att intensifiera de utmaningar som jordbrukarna står inför – från värmeböljor till översvämningar och torka. Det här vet också jordbrukarna själva. Enligt en fransk marknadsundersökning anser 62 procent av franska bönder att den ekologiska omställningen är en nödvändighet, och 23 procent ser den som en möjlighet.
I decennier har EU:s jordbrukspolitik och subventioner drivit på industrialiseringen av jordbruket, och gjort det starkt beroende av fossila bränslen, gödningsmedel och bekämpningsmedel (eller växtskydd som det ofta ironiskt nog kallas). Denna modell, förutom dess förödande miljö- och hälsoeffekter, fångar jordbrukarna i en ond cirkel av ständigt ökande utgifter och utan garanti för en skälig inkomst.
Modellen gynnar i hög grad agroindustrin (till exempel producenter av produktion av gödningsmedel och bekämpningsmedel) och livsmedelsföretagen, vilka också aktivt lobbat mot en meningsfull reform av EU:s jordbrukspolitik.
Copa-Cogeca, den största och mest högljudda lobbygruppen för europeiska jordbrukare – som ofta sägs gå storböndernas och agroindustrins intressen, har lyckats använda protesterna för att avkräva möten med kommissionens ordförande, och kör en hård avregleringsagenda. Men mildare miljölagstiftning gör inget för att permanent lösa det grundläggande problemet med jordbrukarnas sjunkande inkomster. Bönderna förtjänar bättre lobbande än så.
Kriget i Ukraina erbjöd en möjlighet till reform då priset på gödningsmedel och bekämpningsmedel sköt i höjden efter Rysslands invasion. Reformvilja finns gällande den ryska gasen – EU:s efterfrågan på gas har minskat radikalt. Men man har inte tagit tillfället i akt för att hjälpa jordbrukarna att övergå till agroekologiska metoder och minska beroendet av syntetiska insatsvaror och bränsle. Istället köper vi ryska gödningsmedel, eftersom de inte faller under EU:s sanktioner. Runt en tredjedel av EU:s import av gödningsmedel kommer från Ryssland, enligt Eurostat.
Vad är då lösningen? Som det stått i Financial Times bilaga för hållbarhet borde oligopolen inom livsmedelsdetaljhandeln, agroindustrin, och råvaruförädlingen brytas upp, och handelspolitiken synas i sömmarna. I Finland består oligopolet av SOK och Kesko som båda gör vinster på hundratals miljoner euro per år.
Det här samtidigt som lönsamhetskurvorna för jordbruket pekat brant neråt i decennier. Att producera ekologiskt har stora fördelar för hälsan och planeten, men det kostar ännu mer för jordbrukarna. Många jordbrukare är redo för förändring, men detta är oförenligt med att producera till de lägsta priserna på en global marknad. Därför talar många europeiska bönder för att internationell handel i jordbruksprodukter endast borde ske under förutsättning att det inte skadar den lokala livsmedelsproduktionen och försörjningen för småskaliga livsmedelsproducenter.
Men då EU-valet ligger bakom hörnet visar sig EU-kommissionen vara rädd – för såväl ytterhögerns intrumentalisering av protesterna, som för industrilobbyn och för Copa-Cogeca. Bryssel och nationella regeringar gör panikartad reträtt när det gäller miljölagstiftning, med täta helomvändningar de senaste månaderna.
Men ingen, förutom några högljudda politiker på ytterkanten, vinner på att jordbruket utnyttjas på detta sätt. Det är kortsiktigt och populistiskt. Europeiska politiker borde i stället göra jordbruket till en lösning på klimatförändringarna.
Jag skickar en bild av protesterna till min 17-åriga jordbruksstuderande kusin. Hans svar: "Bra att bönderna står på sej”.
❞ Ingen, förutom några högljudda politiker på ytterkanten, vinner på att jordbruket utnyttjas på detta sätt.