Är SFP:s ”rättvisa” att lägga mer sten på börda?
Svenska riksdagsgruppens ordförande Otto Andersson motiverar regeringens beslut i rambudgetförhandlingarna med att åtgärderna regeringen nu går inför är ”mer rättvisa och balanserade” än alternativen (HBL 17.4). Han utgår från premissen att alternativen som existerade var ”svåra, svårare och omöjliga”. Tanken är också att ”få i gång tillväxt” och som exempel anger han ett investeringsstöd.
Med argumentet om tillväxt kan man för det första fråga sig om en höjd allmän mervärdesskattesats är en ekonomiskt slug plan. Den höjda skattesatsen kommer att strypa konsumtionen, inte minst hos den del av befolkningen som redan har det kärvt – och som får det kärvare som resultat av regeringens tidigare beslut.
När det sedan kommer till begreppet ”rättvisa”, är det givetvis en fråga om ideologi och värderingar och här visar Andersson var han står. Eftersom en del utgifter är mycket svåra att undvika, slår mervärdesskattesatsens ökning proportionellt hårdast mot dem som har mindre pengar att röra sig med. Att låta klippa håret eller att köpa nödvändiga kläder åt barnen är utgifter som knappast går att undvika.
Är det alltså ”rättvisa” att lägga mer sten på börda på dem som redan har det svårt? Har man inte fått ekonomisk hjälp av sina föräldrar att köpa en bostad, inte ärvt pengar eller egendom, eller om man blivit ensamförsörjare, kan Anderssons uppfattning av rättvisa te sig minst sagt provokativ.
Så till premisserna. Immanuel Kant upptäckte att vi genom språket skapar tankekonstruktioner som kan begränsa det vi uppfattar som möjligt. En samtida samhällsvetare, Steven Lukes, talade om maktens tre dimensioner. Den tredje dimensionen är den form av makt som ämnar definiera gränserna för spelplanen där besluten fattas. Andersson ägnar sig åt detta då han gör gällande att ”det fanns bara svåra, svårare och omöjliga alternativ”. Aktörerna, däribland Andersson själv som representant för ett av regeringens småpartier, agerar då på en spelplan de själva skapar.
Att upprätthålla välfärdsstaten kunde också uppnås genom att denn odffentliga investera i sektorn, höja på kapital- och egendomsbeskattningen och beskatta miljöbelastande aktiviteter. Detta skulle kunna bidra till att balansera ekonomin utan att öka ojämlikheten och kanske ge en grund för mer tillväxt. Regeringen kunde också, i stället för att driva igenom en arbetsmarknadsmodell baserad i ökad grad på ”lokala avtal” stödja solidariska helhetsuppgörelser som innefattar arbetsgivare och löntagare. Man kan på goda grunder argumentera att det vore till större nytta för samhällsekonomin än regeringens politik.
Att regeringen väljer att fortsätta på sin hårda åtstramningslinje är ett val som kan gynna vissa företag och vissa grupper i samhället samtidigt som det starkt går att ifrågasätta om den bidrar till tillväxt. Anderssons motiveringar bör i det ljuset kanske snarast ses som ideologi grundad i de maktintressen som regeringen (inbegripet SFP) representerar.