Svenska jakten på Storsjöodjuret har pågått i 400 år
Inga bevis existerar, men myten om Storsjöodjuret i svenska Jämtland lever vidare. Sara Strömberg och Anders Nilsson i Östersund leker med legenderna i sin barnboksserie, som ger vidundret ett helt nytt ansikte.
På väggen i kulturmuseet Jamtli i Östersund hänger en väldig fångstsax. Det brutala redskapet skulle enligt samtida experter agnas med en spädgris för att lura det mystiska Storsjöodjuret i fällan.
Kung Oscar II av ätten Bernadotte tyckte jakten var en fin idé, och gick in och stödde det aktiebolag som bildades 1894 för att fånga och visa upp monstret som lurade i Storsjöns djup.
Initiativet utgick från ögonvittnesskildringar, som bland annat berättade om en ”stor grå elefantliknande varelse med jättestora ögon och öron”. Jakten leddes av ångbåtsbefälhavaren A. Dedering. Valfångare med harpuner kallades in.
”Måtte de nu endast fånga djuret levande, så att de kunna bevisa det och därigenom få sina kostnader täckta”, skrev tidningen Jämtlandsposten.
Men förhoppningarna kom på skam. Trots ihärdiga spaningar sågs ingen skymt av Storsjöodjuret. Varken kungen eller de andra investerarna fick avkastning på sin satsning.
Det var inte första gången Sverige jagade Storsjöodjuret på bred front. Och det skulle inte heller bli den sista.
Myten får nytt liv
130 år senare blickar Östersundsborna Sara Strömberg, journalist och prisbelönt deckarförfattare, och Anders Nilsson, illustratör och reklamföretagare, ut över Storsjön och ler roat vid tanken på odjursjakterna.
Paret spelar en central roll för att myten om Sveriges eget Loch Ness-odjur lever vidare. Men de har inte trätt upp grisar på krokar eller jagat med harpun. I stället har de gett Storsjöodjuret en ny gestaltning i en serie barnböcker som sålt som smör i Sverige.
Böckerna handlar om ”det lilla Storsjöodjuret Birger”, en godmodig, prickig varelse som svagt påminner om en plesiosaurus från juratiden. Idén föddes då Östersunds turistbyrå för över 20 år
sedan gav Nilsson i uppdrag att teckna ”ett barn till Storsjöodjuret”.
– Det blev ett hastverk på 15 minuter. Jag gjorde honom mjuk, grön och glad med stor mage och stora ögon. Efteråt gick vi och funderade på att man kunde göra något mer av det. Han såg ut som en barnboksfigur, berättar Nilsson.
Egensinne
När vintersportstaden Östersund ordnade VM i skidskytte 2008 gav paret på prov ut en bok om odjuret Birger, som översattes till tyska och norska med sikte på skidskyttefansen.
– De var inte alls intresserade. Däremot sålde den svenska upplagan slut direkt, och Birger tog fart på riksnivå. Jämfört med Loch Ness i Skottland har man inte gjort så mycket för att främja turismen med hjälp av Storsjöodjuret. Det är nästan tjänstefel. Men vi tänkte att barnböcker kan vara en ingång, säger Nilsson.
Den första boken har följts av ytterligare sju böcker, och nu är en nionde på gång. Det är Sara Strömberg som skapat figuren Birgers personlighet och äventyr, medan Anders Nilsson står för illustrationerna.
– Odjuret är busigt och går sin egen väg. Hans mantra är att man får göra som man vill, hitta sina egna stigar och begå sina egna misstag, säger Strömberg.
Barnböckerna skiljer sig markant från Strömbergs mörka, hyllade deckare, men båda tar avstamp i den jämtländska naturen och mytologin.
– De är förankrade i skogarna, fjällen, sjöarna och det jämtländska kynnet, som är kärvt men kärleksfullt, säger Strömberg.
Spaningar
Bland annat tack vare böckerna om Birger är Storsjöodjuret i dag en källa till viss lokalpatriotism i det glest befolkade Jämtland, som har ett förflutet som både självständig bonderepublik och norsk riksdel.
I samband med utgivningen av böckerna mötte paret Strömberg och Nilsson ändå ett visst motstånd från personer de kallar ”äkta troende”, som tar legenden om Storsjöodjuret på större allvar.
– De tyckte vi förlöjligade historien. Protesterna klingade ändå av ganska snabbt. Senare fick vi diplom av Storsjöodjurets vänner (ett sällskap som ”verkar för Storsjöodjurets väl”), säger Nilsson.
Att Storsjöodjurets fiktiva son Birger blivit en barnboksfigur med tillhörande mjukisdjur, lekparker och annan rekvisita betyder inte att spaningarna efter odjuret avslutats. Precis som med Loch Nessodjuret i Skottland, ”Bigfoot” i Nordamerika och Snömannen i Himalaya rapporteras kontinuerligt iakttagelser från Storsjön, Sveriges femte största sjö.
1986 gick länsstyrelsen i Jämtlands län ut med ett förbud mot att ”döda, skada eller fånga levande djur av arten Storsjöodjuret” eller ”borttaga eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”.
Gåtans lockelse
Observationer görs alltjämt, ofta med suddiga bilder som bevis. Så sent som 2008 gjordes en storsatsning med värmekameror i sjön. Ett Storsjöodjurscenter verkade då i Svenstavik i sjöns sydvästra arm.
Kamerorna fångade upp något
❞ Plötsligt började vattnet skumma och koka några hundra meter ut. Ögonblicket därpå såg vi ett gråbrunt föremål format som två pucklar och ett huvud. Vi kunde i kikare följa ”djuret” som höll en anmärkningsvärt hög hastighet och rörde upp höga svallvågor. Efter 7–8 minuter försvann det lika plötsligt som det dök upp.
Ögonvittnesskildring i Östersunds-Posten 21.7.1976
grynigt och långsmalt i djupet, men det visade sig omöjligt att säga vad det var. ”Observationen” väckte ändå så stor internationell uppmärksamhet att projektets webbplats kraschade.
”Det syns tydligt att den innehåller värme och celler, annars indikerar inte kamerorna rött, så det kan vara en sjöorm, eller en del av sjöodjuret”, sade en kvinna i spaningsteamet den gången till Jämtlandsnytt.
Ett amerikanskt filmteam dök rentav upp vid Storsjön för att få odjuret på bild – förgäves.
– Det är nog samma mekanism som får folk att gå i gång på genren true crime. Människor är väldigt upptagna med att vilja lösa gåtor. Det är en kittlande och skrämmande tanke att det skulle finnas något stort nere i djupet, säger Sara Strömberg.
– Kanske vill man inte ha ett naturligt svar på frågan. Om det konstateras att det till exempel handlar om en stor mal, ål eller gädda försvinner mystiken, säger Anders Nilsson.
Även om paret tar legenderna med humor lämnar de dörren på glänt.
– Vi håller inte på med egna teorier, men forskningen upptäcker mycket nytt i naturen än i dag. Det kan finnas en förklaring till en del av iakttagelserna som man bara inte kommit på än, säger Strömberg.
En bit in i april döljer isen fortfarande största delen av Storsjöns vatten. Intill en bro där isen hunnit smälta paddlar några gräsänder fridfullt omkring.
På bottnen ligger något som ser ut som en gammal cykelslang.
❞ En ormliknande varelse med tre taggar.