Äkta actionrulle hyllar stuntskrået
Stuntfilmsfilmen The Fall Guy är inte för fin i kanten för att hänge sig åt ren och skär underhållning.
Betyg: 3/5
Regi: David Leitch. Manus: Drew Pearce. Foto: Jonathan Sela. I rollerna: Ryan Gosling, Emily Blunt, Aaron Taylor-Johnson, Hannah Waddingham. Biopremiär 26.4.
Än sen då att The fall guy handlar om stuntmän, en av filmindustrins stora okända. Det här är lika mycket en film om gammal god stjärnglans, om ett romantiskt ledmotiv som levereras med ett leende på läpparna, utan rynkor i pannan.
Förstås vankas det också action – i den högre skolan ska sägas. Och eftersom det är David Leitch (John Wick, Atomic blonde, Bullet train) som håller i tömmarna görs det mesta framför kameran, inte i de digitala verkstäderna.
Säg ”sidu, morjens!” åt Colt Seavers (Ryan Gosling), den garvade stuntmannen som i filmens öppningssekvens är med om värsta arbetsplatsolyckan. Det är sjukstugan och operationsbordet nästa, nära ögat.
När vi ett och ett halvt år senare återstiftar bekantskapen med Colt Seavers har han lämnat filmbranschen till förmån för ett kneg som parkeringsnisse. Men jobbet är inte det enda som Colt lämnat efter sig, på den vägen blir också kärestan och kameraoperatören Jody Moreno (Emily Blunt).
Bulor och blåmärken
Saknaden är stor och när Gail Meyer
(Hannah Waddingham), en gammal bekant producent, lockar med ett filmprojekt i Sydney lämnar Colt allting bakom sig – än en gång. Sade vi att det är fråga om Jodys regidebut, orsak nog att ställa upp.
Men att tala om ett kärt återseende låter sig inte riktigt göras. Mycket vatten har runnit under broarna och så förvandlas inspelningsplatsen till ett smärre slagfält där romantiskt spetsade smockor varvas med bulor och blåmärken.
Gnistor finns det gott om och därifrån är steget inte långt till gårdagens amerikanska film, företrädesvis screwball-traditionen, där man i regel älskade att hata varandra, Hepburn-Gable-style.
Däremellan försöker Colt rädda själva filmproduktionen – en erkänt bullrig B-historia med scifi-kopplingar – från undergång. Det vill sig inte bättre än att filmens leading man, Tom Ryder (Aaron TaylorJohnson), är spårlöst försvunnen och utan honom rullar inte kamerorna, behöver det sägas.
Det är så Colt Seavers trillar över ett lik i Ryders hotellsvit, bara för att själv få bära hundhuvudet.
Sällsynta stora stjärnor
The fall guy är filmen där man slåss och härjar så det står härliga till men anslaget är lätt och ledigt, lekfullt och sorglöst. Det slår mig att The fall guy är filmen för vilken det här med (ren och skär) underhållning inte är ett fult ord.
Det är rätt sällsynt i ett filmklimat där till och med superthjälterullarna – hallå, det är killar i trikåer – tar sig själv på stort allvar. Det som också talar för filmen är actionhantverket, en bredsida äkta vara som samtidigt fungerar som hyllning just till stuntskrået.
Lägg till det urstarka soundtracket – Kiss, AC/DC, The Darkness – och man kastas några årtionden tillbaka i tiden. Till ett 80-tal då den här typen av nonsens, i ordets positiva bemärkelse, var på modet.
Det stör knappast att Ryan Gosling, varför inte även Emily Blunt, har en karisma som stavar filmstjärnestatus, en utrotningshotad kvalitet även det.
Som helhet är det inte fullt så roligt som tänkt, ibland får man en känsla av två filmer till priset av en, men gärna kapitulerar man inför energin och humöret. Festligt!