Joonas Pitkänen imponerade vid skojig engelsk kortkonsert
Joonas Pitkänen är en välbevarad hemlighet på den finländska dirigenthimlen. I fredags debuterade han på Musikhuset.
Helsingfors stadsorkester
Dirigent Joonas Pitkänen. Smyth, Elgar. Musikhuset 26.4.
Kan man göra seriös musik om vad som helst? Svar ja, åtminstone på basis av Richard Strauss Sinfonia domestica, där han detaljerat skildrar sitt hemliv. Englands Strauss, Edward Elgar, presenterar i sin tur i de fem år tidigare skrivna Enigma-variationerna (1899) sin umgängeskrets, inkluderande sin fru och sig själv, och efter ett antal genomlyssningar tycker man sig bli så bekant med det brokiga gänget att man gärna skulle joina dem på en eftermiddagssherry.
Stycket, ett av de bästa variationsverken någonsin, blev Elgars definitiva genombrott och omges därtill av en enigmatisk aura – det inledande temat är enligt tonsättaren blott en kontrapunkt till en mycket känd melodi och genom verket går ett övergripande, inte nödvändigtvis musikrelaterat tema – som ytterligare förstärkt fascinationen i publikens ögon.
Smart marknadsföring av Elgar, som tog enigmat med sig i graven, men det musikaliska egenvärdet förslår i sig mer än väl för att befästa verkets position på den musikhistoriska kartan. Elgar orkestrerar lika effektivt som Strauss, de olika karaktärerna porträtteras lika träffsäkert som memorabelt och tonspråket
uppvisar en tilltalande ömsint nostalgi och melodisk värme.
Den ett år yngre Ethel Smyth (1858–1944) var en spännande typ – bland annat en av pionjärerna inom den militanta sufragettrörelsen – och hennes musik börjar få ett allt starkare fotfäste på den gängse repertoaren. Uvertyren till operan
The Wreckers (1904), som ibland beskrivs som ett slags proto-Peter
Grimes, är ett populärt konsertstycke och även om hon inte har Elgars melodiska begåvning och unika tilltal äger hennes musik ett, i de bästa stunderna, harmoniskt och dramatiskt rätt oemotståndligt sting.
Naturlig pondus
Det effektivaste sättet för en finländsk musiker att hamna i offside i hemlandet är att studera och göra karriär utomlands. Den i Basel bosatte cellisten Joonas Pitkänen (f. 1986) är en välbevarad hemlighet på den finländska dirigenthimlen – han gjorde sitt diplom 2016 under ledning av Ari Rasilainen i Würzburg – men på basis av det nu hörda och sedda är jag inte överraskad om Musikhusdebuten mycket snart följs av fler engagemang.
Pitkänen utstrålar naturlig pondus och det ekonomiska podieagerandet är behagligt att se på. Utan att ha följt med repetitionerna vågar jag påstå att kommunikationen med de taggade musikerna fungerat ypperligt och även om han har en tendens att suga på karamellen – Enigma kunde med fördel ha gjorts med snabbare tempon och färre allargandon – finns det ett musikaliskt grepp i allt han företar sig. Pomp and Circumstance nr 1 som encore skänkte därtill en skojig stämning av Last Night of the Proms och med Susanne Kujala vid orgelbordet kan det bara inte gå fel.
Musikaliska gåtor
”Enigma” var dessutom temat för Möten-klubben (Kohtaamisia-klubi) i cafét, där en HSO-kvartett (Eva Ballaz & Liam Mansfield, violin, Ulla Knuuttila, altviolin, Beata Antikainen, cello) samt Mirka Viitala vid pianot presenterade en rad musikaliska gåtor från Charpentier till Pärt och Haydn till Sibelius, där tonsättaren inte nödvändigtvis var den man först kunde tänka sig. HSO:s eminente fagottist Erkki Suomalainen agerade lättsam konferencier och redde på ett lättfattligt sätt ut de musikhistoriska sammanhangen.
Idén med en timslång tidig matinékonsert med repris samma kväll och med efterföljande klubbträff är alldeles ypperlig och helt i linje med orkesterledningens satsning på en mer flexibel och tillgänglig konsertsituation. Bara att hoppas att publiken framdeles hittar konceptet; åtminstone vid kvällskonserten var de tomma platserna onödigt många.