Din låtsaskompis har inte glömt dig
IF: Låtsaskompisar haltar från start. Det gör också premissen: är det inte en bra sak att vi växer ifrån en del av barndomens fantasier?
Betyg: 2/5
Regi och manus: John Krasinski. Foto: Janusz Kamiński. I rollerna: Cailey Fleming, Ryan Reynolds, Fiona Shaw, John Krasinski. Biopremiär 17.5.
Minns du din låtsaskompis från när du var barn? Tänk om den aldrig försvann någonstans utan fortfarande finns där ute, ledsen över att du en dag slutade tro på den och sedan glömde bort den.
Det är premissen för IF: Låtsaskompisar, John Krasinskis halvanimerade barnfilm. Krasinski är mest känd som skådespelare och här ställer han sig både bakom och framför kameran. Han spelar far till den 12-åriga Bea (Cailey Fleming), som efter moderns bortgång slutit sig, och tappat bort känslan av att vara ett barn. När även fadern hamnar på sjukhus, det är något med hjärtat men borde inte vara farligt, flyttar Bea tillfälligt in med sin mormor (den underbara Fiona Shaw).
I trapphuset möter hon plötsligt en märklig figur som ser ut som en blandning mellan Betty Boop och biet Maya. Det visar sig vara Blossom, en före detta låtsaskompis vars barn numera växt upp och glömt bort henne.
Hon är inte den enda, världen vimlar av övergivna låtsaskompisar, och av någon anledning kan Bea se dem fast de vanligtvis är osynliga.
Haltar från början
En som också kan se dem är grannen Calvin (Ryan Reynolds). Han bor tillsammans med Blossom och Blue, en hårig jätte, och tillsammans driver de en slags kontaktförmedling, där de försöker para ihop före detta låtsasvänner med nya barn. Bea bestämmer sig för att hjälpa Calvin, hans metoder har nämligen hittills visat sig ineffektiva.
Tankarna går till både Toy story och Monsters, Inc., filmer som låter leksaker och fantasier komma till liv och frågar sig vad som händer när vi överger den. Den senare utforskar en värld bebodd av de monster som barn är rädda för när de ska sova. Filmen lyckas på ett underbart sätt bygga en värld som kändes trovärdig, medan monstren i centrum blir levande karaktärer att bry sig om.
Krasinskis värld haltar däremot från början. Dels finns här narrativa luckor och motsägelser som blir alltför stora om man börjar tänka på dem, och dels förblir Blossom och Blue (som faktiskt påminner om Sulley från Monsters, Inc.) bakgrundsfigurer.
Men inte heller Bea och Calvin lyckas bära filmen. Ryan Reynolds har spelat så många sarkastiska men i grunden sympatiska karaktärer att det numera är svårt att se honom som något annat.
Det gör också att det börjar bli svårt att särskilja hans karaktärer från varandra, de är främst Ryan Reynolds, så även Calvin.
Irriterande låtsatsvänner
Det finns också något nästan osympatiskt över många av de udda, desperata låtsaskompisarna som Bea och Calvin försöker hjälpa. Varför skulle någon ha skapat den här vännen, undrar jag flera gånger. Är inte poängen med en låtsaskompis att den ska vara en kompis, inte ett irritationsmoment?
Och är det verkligen så sorgligt att vi i något skede lämnar vår låtsaskompisar bakom oss? Åtminstone jag ifrågasätter den premissen. Är det inte en bra sak att vi växer ifrån en del av barndomens fantasier?
För en yngre publik kan IF: Låtsaskompisar säkert ändå innehålla en lagom dos underhållning: här finns massvis med fantasivarelser, en hel del dråplig humor, ett musiknummer, lite spänning och ett lyckligt slut.
Men för en vuxen blir bristerna alldeles för tydliga och premissen mer manipulativ än känslosam.