Nazister på scenen, döda poliser i Malexander
När du ser tv-serien Smärtpunkten skall du vara medveten om att den är det (tillsvidare) yttersta skiktet av de många berättelserna (om berättelserna) kring verkliga händelser. Håll metaperspektivet i minne utan att gå vilse i det.
Betyg: 4/5
Regi: Sanna Lenken. Manus: Pelle Rådström. I rollerna: David Dencik, Maria Sid, Martin Nick Alexandersson (Tony), Linus Gustafsson (Ola), Einar-Hugo Strömberg.4 Beserar sig på Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten: Lars Norén, Pjäsen Sju tre och morden i Malexander (2009).
Premiär 19.5 på Yle Arenan och Yle TV1.
Smärtpunkten är en tv-serie baserad på historiska händelser, ett försök att gestalta dramat kring en verklig pjäs om en pjäs om två nationalsocialistiska brottslingar, en oideologisk bankrånare och ett teatergeni – ett drama om kriminalvårdens misstag, övertro på konstens läkande förmåga, om konstnärlig fåfänga, svensk nynazism, kriminalitet och fartblindhet.
Historien först: Våren 1998 inledde Riksteaterns konstnärliga ledare Lars Norén och teaterns finlandssvenska producent Isa Stenberg ett samarbete med tre interner på Tidaholmsanstalten, ett fängelse av säkerhetsklass 1 i Västra Götaland.
Fångarna hade gått på dramastudiecirkel i fängelset och föreslagit att Norén skulle komma och träffa dem och skriva en pjäs åt dem.
Norén blev entusiastisk, och ett halvår senare hade han och Stenberg tillsammans med Carl Thunberg (dömd för bankrån), Tony Olsson (förberedelse av mord) och Mats (rån) skapat pjäsen 7:3, där skådespelarna spelade sig själva och hade skrivit sina egna repliker, i uppsättningen som handlar om att sätta upp en pjäs.
Tony Olsson och Mats var öppet och stolt nationalsocialister, vilket gjordes mycket tydligt också på scenen. Norén gestaltades på scenen som författaren John av skådespelaren Reine Brynolfsson.
Kriminalvårdsmyndigheterna utgick från att teaterarbetet fungerade som spektakulär rehabilitering inte bara av fångarna utan också av kriminalvårdens dystra rykte. Norén och Stenberg ansåg resultatet så lyckat att det som varit avsett att bli en fängelseintern föreställning för fångar, personal och anhöriga, i stället fördes ut på turné riket runt. Publiken ute i det civila imponerades, men chockades och äcklades av det nazistiska budskapet som karaktärerna oemotsagda fick proklamera på scenen.
Dagen efter den sista föreställningen rånade Tony Olsson, tillsammans med sina ideologifränder Andreas Axelsson och Jackie Arklöv, en bank i Kista. Poliserna Olle Borén och Robert Karlström tog upp jakten på rånarna – utan att veta hur tungt beväpnade och farliga de var – och mördades på vägen utanför byn Malexander den 28 maj 1991.
Vems fel, vems fel, vems fel …
Tv-serien Smärtpunkten bygger på Elisabeth Åsbrinks dokumentära bok Smärtpunkten: Lars Norén, Pjäsen Sju tre och morden i Malexander, från 2009. Bra så, för Åsbrinks 349 sidor långa granskning ger en imponerande nyanserad bild av det hela, ur många synvinklar.
Hennes resonemang – och intervjuer med olika inblandade – sträcks uttryckligen in också i diskussionerna efter katastrofen. Vems fel var det här? Hade planeringen av rånet möjliggjorts genom Olssons teaterhobby, under allt generösare permissioner beviljade som tack för det Kriminalvårdsstyrelsen trodde var hans positiva utveckling? Hur kunde Stenberg, producent och Noréns händer och fötter i allt praktiskt, lämnas ensam att övervaka tre farliga fångars repetitioner, amatörskådespelarnerver, transporter och permissioner under våren 1999?
Tv-serien däremot slutar vid polismorden. De frågor Åsbrink tar sig an i analytiska resonemang efter fullbordat faktum måste regissören Sanna Lenken och manusförfattaren Pelle Rådström gestalta i samspelet framför kameran mellan geniet Norén (David Dencik), den praktiska super-allt-i-allon och moderliga relationsfixaren Stenberg (Maria Sid), och ”killarna” som de tre fångarna kallas: den distanserade (icke-nazisten) Carl
(Einar Hugo Strömberg), Tony
(Martin Nick Andersson) som vibrerar av farligt blandade energier, och hans adept Ola (den minst kriminellt belastade av de tre, som i Åsbrinks bok bara kallas Mats, spelad av Linus Gustafsson).
Och därtill Kriminalvårdens chefer – regionchef Birgitta Göransson
(Cecilia Milocco), allt mera bekymrad, samt regionchef Gunnar Engström (Mats Rudal) som däremot tycker att det hela är riktigt toppen, en lottovinst för hans bransch. I tvserien framstår han som fåfäng och omdömeslös, men dramaturgin behöver honom som sådan, verkligheten var väl inte så svartvit.
I filmatiseringen/fiktiviseringen av Åsbrinks dokumentära text ser vi hur proffsteater blandas med intima känslor, hur gamla och nya vanor växlar under permissionerna: än är det vit makt-musik, heilande och rån, än är det kramar
och kulturfest hemma hos Stenberg och middagar på Prinsen.
Under permissionerna får fångarna uppge Stenbergs hem som övernattningsadress, ibland sover de där, ibland inte. Norén har gått vidare till nästa jobb. Det blir en slitsam turné, med en krackelerande Stenberg som chaufför, väktare, värnare. Den allt högljuddare kritiken mot hur ensemblens nazister oemotsagda spelar sig själva på en teaterscen får hon ta hand om.
Blir de ledsna när de kallas nazister?
”Isa, hur tänker du att det här ska bli för Tony och Ola nu?” frågar filmens Birgitta Göransson förebrående när protesterna mot pjäsens råa nazistiska och antisemitiska innehåll briserar i medierna. Hon ser ett totalt urspårat kriminalvårdsprojekt. Filmens Stenberg har inget vettigt svar längre, hon vill avbryta turnén men Norén och kriminalvårdschefen Engström vill inte.
Unga brottslingar med ena foten i en våldsideologi och den andra i en gegga av egosmekande uppmärksamhet, konstnärlig kreativitet, psykodrama, kvasiprofessionell empati och en varm vicemorsas omsorger – blir de ledsna när det ropas ”inga nazister på våra gator” utanför teatern? Eller stärks de i sin övertygelse av publikens avsky?
Tony rasar mot Stenberg och säger att han fruktar för sin ”säkerhet” under föreställningarna. Ola har hjärtskärande ögonblick av öppenhet för en annan väg än våldet och hatet som hans ideologi föreskriver. Ett 1,90 långt muskelsvällande barn sviket av ännu en pappagestalt (Norén).
Fint och skakande, alltsammans, men kom än en gång i håg att tvserien inte är historieskrivning utan drama!
Egentligen vill jag varna för den, dess kompetenta dramaturgi och de ofta lysande skådespelarprestationerna: Denciks Norén så len, så oåtkomlig, så obarmhärtig, Sids Stenberg så beredvillig, varm, slutkörd, skräckslagen. Den skrämmande Tony och den tvekande Ola (Alexandersson, Gustafsson).
Det kanske är realism, men det är inte verklighet. Tro inte bara på det ni ser, läs Åsbrinks bok, och släpp till slut fokus på just det här dramat.
Det finns så många obesvarade frågor kvar. Vad ska ett upplyst samhälle göra med dem som begått eller planerar att begå onda gärningar? Straffa, oskadliggöra genom fängsligt förvar, rehabilitera – från vad till vad? På vilka scener i en demokrati ska nationalsocialister, rasister och antisemiter inbjudas att agera ut sin övertygelse?
Vem är mest naiv?
Dramat slutade tyvärr inte i Malexander, eller när Jackie Arklöv några år senare erkände att det var han som sköt de dödande skotten mot poliserna.
Det som pågår två decennier senare kan inte skyllas på kriminalvården i slutet av 1990-talet, än mindre på en konstnärs narcissistiska betagenhet inför ett explosivt autentiskt stoff.
Det vi behöver tänka på i dag kan inte sägas bättre än Gellert Tamas gör det i Aftonbladet (7. 5), så jag försöker inte ens:
”Vem är egentligen mest naiv? Den regissör och producent som, i samarbete med Kriminalvården, fattar det katastrofala beslutet att erbjuda några tungt kriminellt belastade nazister en plattform på landets teaterscener? Eller de borgerliga partiledare som ger ett uttalat antiliberalt parti, grundat av samma sorts nazister, tillgång till konungariket Sveriges helt avgörande politiska scen; regeringsarbetet.”
Må vara att dagens svenska extremhöger har en rakare och segare tradition av egen inhemsk nationalsocialism än vad den finska har. Men också hos oss finns förbindelserna, över tid och över gränser, som borde ha fått anständiga borgare att dra helt andra slutsatser än de som drogs av Samlingspartiet och SFP under regeringsförhandlingarna för ett år sedan.
PS. Åsbrinks bok rekommenderar jag å det varmaste, den spretar och fortsätter att generera frågor.
I söktjänsten finna.fi hittar jag fem (!) biblioteksex i Finland, ett av de fyra som just nu är utlånade har jag själv lånat på Kaisabiblioteket i Helsingfors. Pocketutgåvan är tillfälligt slutsåld på nätet. Boken har inte översatts till finska. Den har emellertid dramatiserats av Johan
Bargum och Bengt Ahlfors på finska och uppfördes som Kipupiste på Helsingfors stadsteater 2013.