Mer som en minnesgudstjänst än en zombierysare
En meditativ mässa snarare än zombiedrama. Så känns den nya norsk-svenska filmen Hanteringen av odöda som baserar sig på John Ajvide Lindqvists roman.
Hanteringen av odöda (Håndtering av odøde)
Betyg: 2/5
Regi: Thea Hvistendahl. Manus: John Ajvide Lindqvist och Thea Hvistendahl. Foto: Pål Ulrik Rokseth. I rollerna: Renate Reinsve, Bjørn Sundqvist, Anders Danielsen Lie, Bahar Pars. Biopremiär 17.5.
Hanteringen av odöda är inte den sexigaste av filmtitlar men ifall vi tillägger att John Ajvide Lindqvist (Låt den rätte komma in) skrivit manus efter sin egen roman blir det genast mer intressant.
Dessutom medverkar norska stjärnskottet Renate Reinsve, hon från Världens värsta människa (en titel som jag inte blir klok på). Här har hon sällskap av ”pojkvännen” Anders Danielsen Lie, bekant även från Bergman island.
Färden går till Oslo, inte till Stockholm som i romanen. Det handlar om ett sorgearbete gånger tre, ackompanjerat av ett scenario som flirtar med de levande döda, med zombiegenren. Dock är det här ingen renodlad genrefilm.
I stället för att skrämmas, kuta och skjuta omkring sig väljer regissören (och manusförfattaren) Thea Hvistendahl att bejaka sorgen, den gränslösa.
I den inledande sekvensen påträffas veteranskådspelaren Bjørn Sundqvist som hälsar på hos sin dotter, Anna (Reinsve). De umgås i tystnad, det finns inga ord och snart framgår det varför.
Oslo får fnatt
Bilar, nallar och andra leksaker tyder på att det i höghuslägenheten bott ett barn men inte längre. Det värsta som kan ske har skett. Elias hette han. I ett begravningskapell på annan adress tar den äldre damen Tora (Bente Børsum) farväl av livkamraten Elisabet (Olga Damani). Sorgen är därefter, brutal.
Hemma hos David (Danielsen Lie) och Eva (Bahar Pars, från En man som heter Ove) är det mer muntra tongångar, familjevardag, det vill säga tills David på kvällskvisten får veta att hustrun dött i en bilolycka.
Men som sagt sätter filmen inte punkt där. Plötsligt, utan förvarning, är det som om Oslo fått fnatt, tappat koncepterna. Trafikljusen blinkar okontrollerat, bilalarmen tjuter och elektriciteten slår ut, detta samtidigt som de döda vaknar till liv.
”Vi har aldrig sett nåt liknande” konstaterar läkarkåren på det sjukhus där Eva för en stund sedan dödförklarades. För bra för att vara sant?
Höjer inte rösten
I vanliga fall vore detta upptakten till ett skräckscenario med de levande döda som drivkraft men inte i Hanteringen av odöda, en norsksvensk produktion som då inte har någon större brådska, dramatiskt sett.
Slutresultatet påminner snarare om en själamässa än om ett regelrätt zombiedrama. Det är sorgmodigt och meditativt och till saken hör att de levande döda är blott skuggor av sitt forna jag.
Det som filmen försöker säga, skulle jag tro, är att det finns en tid för liv och en tid för död. Och att det är någonting som vi nära och kära bör respektera, hur ont det än gör.
Hvistendahl berättar med respekt och värdighet, utan att höja rösten. Men vad man saknar är det suggestiva och pulserande. Vid sidan av Låt den rätte komma in, i regi av Tomas Alfredson, känns den norska filmen snudd på anemisk.