Jag gick på Svenska Teatern med min tvååring – det här var bäst
Det är fint att Svenska Teatern satsar på småbarn, men Den magiska vardagen är konstnärligt sett ingen höjdare.
Den magiska vardagen
Koncept, visualisering, dramaturgi och regi: Maria Lundström, Kristofer Möller. Musikarrangemang och instudering: Kristian Nyman. Ljud: Hanna Mikander. Ljus: Donna Javanainen.
På scenen: Mikael Andersson, Dennis Nylund och Hellen Willberg. Föreställning på Svenska Teatern 23.5.
Det finns få saker som gör mig så nervös som att gå på teater med en tvååring. Terrible twos syftar väl på att åldern kan vara svårhanterlig, milt sagt, med raserianfall och glada upptåg om vartannat. Och rätt lite konsekvenstänk.
När min tvååring och jag sätter oss i Nickenscenens dunkel och föreställningen kör i gång är jag inte säker på vad som kommer att hända under de kommande trettio minuterna. Kommer han att orka koncentrera sig eller helt enkelt storma scenen? I vanliga fall skulle det senare inte vara så farligt men jag är samma gång på arbetsuppdrag och ska skriva en recension. Situationen är alltså delikat.
Men det finns också få saker som är så fina som att se sitt barn begeistrad och det sker faktiskt under Svenska Teaterns nya småbarnsföreställning Den magiska vardagen. Han tystnar, pekar ibland och viskar. Varför har mannen ett stekt ägg på huvudet? Se vilka fina bulliga regnmoln! De tre leksaksankorna i trä på hjul är bestämt en mamma, en pappa och en baby.
Slutligen får han och den övriga publiken äntra scenen och dansa till den klassisk-inspirerade musiken som är oväntat medryckande.
Välkommet initiativ
Det känns lyxigt med en föreställning exklusiv för två- till treåringar. Scenkonstutbudet är inte enormt för den här målgruppen och Svenska Teaterns satsning välkommen. Den underbara vardagen, skapad av Svenska Teaterns dramaturger Maria Lundström och Kristofer Möller, ges både som öppen föreställning för allmänheten och som gratisföreställning för så kallade Kulturens fadderbarn. Det är fråga om ett kulturprojekt som involverar flera kulturinstitutioner och barn i olika åldersgrupper.
Samtidigt är det ju Svenska Teaterns uppdrag att betjäna också småbarn i egenskap av svenskspråkig nationalscen. Och vikten av att satsa på teaterpublikens återväxt kan inte framhävas nog.
Det ska genast sägas att all personal är barnvänlig – från publikvärdarna i foajéerna till de tre skådespelarna Mikael Andersson, Dennis Nylund och Hellen Willberg. Man behöver alltså inte oroa sig för att någon störs av eller hyschar ett hojtande barn.
Min tvååring är mitt andra barn, och från tidigare erfarenheter vet jag att det lönar sig att låta sitt sällskap springa av sig ordentligt och bekanta sig med huset innan föreställningen. Mycket noggrant utforskar vi till exempel entréns vackra svartvita golvreliefen föreställande en kvinna med en lyra.
Klämkäckt
Så till själva föreställningen. Berättelsen om de tre pastellfärgade gestalterna Diba, Daba och Dam som sover, äter, borstar tänderna och går ut i regnet känns inte som någon konstnärlig storsatsning. Föreställningen är ofta klämkäck och barnprogramslik, och texterna klumpiga.
Scenografin är inte genomtänkt utan ett hopkok av krimskrams, som visserligen får barnögon att glimma. Men det här är inte som Unga Teaterns briljante Vill du bo hos mig som riktar sig till samma målgrupp men som inte behöver tingeltangel som lockbete.
Med det sagt hittar också kritikermamman guldkorn. Dennis Nylund bjuder på glimtar av smidig fysisk komedi när tandborsten blir nagelfil, paraplyet en propeller och han lyckas ta lyra när en tung honungsburk som kommer farande genom ett rör. Fin är också Mikael Andersson naturliga, okonstlade kontakt med barnpubliken.