Det är dags för en sista drabbning

Det är i Lovisa SFP: s partiordförandeval kan avgöras i kväll. Justitieminister Anna- Maja Henriksson och EU- parlamentariker Carl Haglund träffas på upploppet och det innebär en chans att riva ifrån, ta ställning på ett sätt som lämnar avtryck.

Kandidaterna har hållit sig till det rättesnöre den sittande ordföranden, Stefan Wallin, gav. Det finns ett liv också efter valet. Det är i anhängarlägren kämpaglöden piskats upp så att gnistorna också tycks antända fel. Trots att oschyssta drag inte riktigt sitter i det finlandssvenska, har man viss förståelse för att ens anhängarna gnabbas. För det har saknats personlig glöd i kandidaternas kamp.

Glöd skulle det vara skönt att se i kandidaterna i kväll. Det behövs något att ta fasta på, också för att delegaterna på söndag skall veta vem de skall lägga sin röst på.

Att det är blott två kandidater som gör i upp i ordförandevalet, bidrar till den lågmälda debatten. Fler kandidater hade tvingat fram personligheten bakom de kandidater som ställer upp. Nu förs debatten i säkra hörn, där ingen vill stöta sig med varken motkandidat eller väljare.

Det har varit ett för stort fokus på det uppenbara. Kvinna mot man. Österbotten mot Nyland. Inrikesperspektivet mot utrikesperspektivet. Åldern har också kommit att spela en roll, även om man varken kan påstå att Henriksson är gammal eller att Haglund är ung.

Det har funnits och finns givna ämnen som måste avhandlas. Svenskan och tvåspråkigheten och partiets roll för finlandssvenskheten i Finland. Inrikespolitiken, både på det lokala och nationella planet. SFP kunde spela en stor roll också internationellt, därför är synen på vår utrikespolitik inte oviktig i debatterna.

Sist men inte minst, liberalismen. SFP vill profilera sig som ett liberalt parti. SFP vill vara ett parti som drivs av ideologi och värderingar. Att samla till exempel Helsingforsväljare och österbottningar under samma ideologi och värderingar är inte lätt och det är svårt att slå fast det liberala i ett partiprogram.

Ideologi och värderingar är inte något partiet kan slå fast i juni för att sedan blint hålla fast vid det som skrivits. Det SFP behöver är en lyhörd ledare som är förstår historien, nutid och också det som kommer att hända. SFP behöver en ledare som kan rita en vägkarta för framtiden.

I en tid av oro, lokal och nationell, där finlandssvenskarna känner sig pressade i sitt språk och i sin kultur behövs en ledare som vågar ta ledningen. Som inte räds att stå på kant med den som inte tänker lika, en ledare som inte backar då det blåser. En ledare som får också motståndare att tystna då den träder in i rummet.

För att leda på detta sätt krävs en synlig person bakom åsikterna, och det är den personligheten vi vill se före valet avgörs.