Ett olämpligt namn för ett barn?
När farfar var änkling och blev äldre var det alldeles nödvändigt att han hade ett hembiträde som tog hand om hushållet och matlagningen på sommarvillan. Det var inte mycket bevänt med hans husliga kunskaper. Sy kunde han visserligen men det var folks magar och ytligare sår. Jag har aldrig hört att han skulle ha greppat en stekpanna.
En sommar måtte det ha varit särskilt svårt att hitta någon som var villig att åka ut till ödebygden vid en havsstrand i Pernå, för den som kom var en ogift mor i tämligen mogen ålder med en baby i bagaget. Skulle inte bli till besvär alls. Bebisar sover ju mest. Nå, det vet man ju. Den här gastade i ett som besatt, hade kanske kolik eller bara ledsamt efter mamma. Hungrig var den mycket bastanta lilla gossen troligen inte.
Vad hette den lilla gossen? Kanske Pekka? I grannskapet fanns en annan liten gosse samma ålder, Lennart hette han och var min yngsta kusin. Farfars hembiträde smakade missbelåtet på namnet och konstaterade: Lennart är ett alldeles för manligt namn för en liten pojke. Hur i all världen kan någon ge en baby namnet Lennart?
Jag var inte tonåring än och funderade länge på den bristande logiken. I vilken ålder skulle världens Lennartar få sina namn om de inte fick heta så som bebisar? Nå, det tog ju inte mera än ett tjugotal år så var kusinen gammal nog att bära ett manligt namn även i hembiets ögon. Men då var hon för länge sedan ett minne blott, för farfars öron hade blivit trötta på skriket och när faster kom på semester reste hembiet och babyn. Jag hoppas hon fick lön för hela sommaren ändå. Bebisar har dock en mänsklig rätt att skrika om det känns så.
Det var den lilla svenska prinsessan Estelle som lockade fram mina gamla minnen ur gömmorna. Sällan har man väl kommenterat ett tronföljarpars val av namn så ivrigt och så öppet kritiskt. ”Låter som en nattklubbsdrottning” eller ”Låter som en chipspåse”. Han med nattklubbsdrottningen blev inte bjuden på dopet trots att han tidigare varit en betrodd person i kungafamiljen. T.o.m. finska tidningar tyckte att läsarna förtjänade att få veta vad folk tyckte om namnvalet.
Ursäkta nu, men med vilken rätt kritiserar vi människors val av namn för sina barn? Få saker är väl mera sårande för nyblivna föräldrar än att få sitt efterlängtade lilla barns namn nagelfaret av folk som inte kan höra moders- och faderskärleken genom uttalet av namnet. En av mina vänner (?) gapskrattade när hon hörde vilket namn jag hade tänkt för min dotter. Det låter som en gorilla, ha-ha-ha!, sa hon och upprepade namnet på ett lätt förvanskat sätt. Jag har sällan blivit så sårad. Jag har nog aldrig riktigt förlåtit henne heller.
Jag sänder därför mina innerligaste välgångsönskningar till alla små Estelle, stjärnetöserna, och alla gossar, vars föräldrar valt dem ett namn som de känner glädje av att uttala. I våra tvåspråkiga familjer kan vi ha en Daniel, uttalat med långt a eller med ett kort på finskt eller mellaneuropeiskt sätt. Detta kräver inga presskommentarer, däremot respekt för personen med namnet.
Med vilken rätt kritiserar vi människors val av namn för sina barn?