Ingen sur minoritet

Li Andersson kan bli en kunskapsorienterad partiledare.

Om den tillfälliga europeiska statsbildningen DDR sade någon att den på sämsta möjliga vis kombinerade socialistisk kollektivism med tysk precision.

Det är lite som med Vänsterförbundet då. Under hela sin historia har partiet präglats av två komponenter som tillsammans blev en dålig mix – rester av gamla dogmatiska läger plus ett kollektivistiskt sätt att göra politik.

Nu blir Li Andersson, 29, ny ordförande för partiet med den olyckliga barlasten.

I en intern medlemsomröst- ning om partiledarskapet fick hon 62, och i en andra hypotetisk omgång 68 procent av rösterna. Inför det drog de två motkandidaterna, riksdagsledamöterna Aino-Kaisa Pekonen och Jari Myllykoski, sig tillbaka. Kvar finns nu bara en enda kandidat.

Däremot verkar det inte på gammalt vänstervis nu bildas någon arg minoritet, och med det kan ett tydligt generationsskifte nu vara på gång med Andersson.

Hennes dröm är att hitta och aktivera mera kompetens bland partimedlemmarna och den vänkrets som hon framför allt själv har lyckats locka, över partigränserna.

När partiet har ont om pengar kan det också komplettera den gamla partiapparatens roll som ideologer, och leda till ett mera kunskapsorienterat sätt att göra politik. För en rekordung partiledare är den politiska hetluften tuff. Ett varnande exempel är katastrofen med den föregående sexpackregeringen, där ledarteamet under Jyrki Katainen (Saml) och Jutta Urpilainen (SDP) var ovanligt unga politiker.

Statsministern lämnade själv skeppet i förtid och regeringsperioden blev ett djupt ärr i landets politiska historia.

Ska man lämna ett minnesord över VF:s avgående Paavo Arhinmäki kan man konstatera att han inte ledde VF till stora segrar, men däremot lyckades han ena partiet. I den mån det behövs ett stabilt parti till vänster om socialdemokraterna.