Donner och Tikkanen är åter aktuella
■ Jörn Donner, filmregissören, är inte den som har problem med kontroversiella ämnen. Det är bara att ta en titt på sextiotalsproduktionerna Svart på vitt och Sixtynine som med sin syn på naket och sex väckte ett ramaskri i SuomiFinland.
Poängen är att när Donner i Män kan inte våldtas (1978) tar sig an Märta Tikkanens redan i sig provokativa roman är resultatet ett förvånansvärt välbalanserat och sakligt drama. En film som inte har mycket till övers för det manliga översitteriet (i vilken form det än uppenbarar sig).
I den meningen känns Män kan inte våldtas i högsta grad aktuell, låt vara att filmen faktiskt har nästan fyrtio år på nacken.
I filmens huvudroll ser vi Anna Godenius. Hon är den frånskilda bibliotekarien, mamman till en tonårig son, som i samband med att hon fyller fyrtio kostar på sig ett restaurangbesök. Eva får sällskap av vännen och kollegan Agneta (Toni Regner) som efter många om och men lyckas slita sig från spisen, så att säga.
På dansgolvet kommer Eva sedan i kontakt med bilhandlaren Martin (Gösta Bredefeldt), en till synes charmig herreman. Och eftersom Agneta på förekommen anledning får lov att skynda hem hänger Eva i slutet av kvällen med hem till Martin.
Det skulle hon inte. Martin våldför sig på Eva, som är för chockad och förnedrad för att ta kontakt med polisen. I stället gömmer hon sig bakom en mörk peruk, bara för att sätta i gång med planeringen av ett snillrikt hämndscenario (med en slutknorr som osökt för tankarna till ett av programnumren i Flickan som lekte med elden).
Det här med karaktärsskildring och personregi har inte alltid varit Jörn Donners starkaste sida men i Män kan inte våldtas visar han framfötterna. Det är hart när omöjligt att inte känna för Godenius våldtäktsoffer, hur lakonisk hon är, och i Gösta Bredefeldts Martin har filmen en mörkerman som är skrämmande vardaglig.
Intressant nog har Donner valt att para finlandssvenska skådespelare (Regner, Märta Laurent, Lars Svedberg, Christina Indrenius-Zalewski, Margit Lindeman) med rikssvenska hejare, samtliga fångade i gedigna Helsingforsmiljöer.
Trots detta känner man sällan eller aldrig av någon språkförbistring, kanske för att den dramatiska häxbrygden i sig är så fängslande. Att som Greta Brotherus i HBL (i samband med biopremiären, i mars 1978) tala om en ”psykologisk thriller” är kanske att ta i men det oaktat är detta en av Jörn Donners mest helgjutna filmer. Ett drama som behåller sitt lugn, som i inget skede bjuder över.
För att än en gång citera den goda Brotherus: ”Jörn Donner har både lagt till och tagit ifrån när det gäller att ge kött och blod åt Märta Tikkanens Män kan inte våldtas.” Det är bara att instämma.
KRISTER UggEldAhl