Oväntat stort intresse för terminalvårdsstöd
Många har väntat länge på möjligheten. Alla har funderat noggrant igenom sina egna bevekelsegrunder. En kurs i Borgå för frivilliga stödpersoner för döende lockade hela sextio sökande.
Sextio personer anmälde sig som frivilliga stödpersoner inom den palliativa vården och terminalvården när Borgå stad och den kyrkliga samfälligheten planerade en kurs.
– Vi blev mycket överraskade av det stora intressent, säger Petra Bärlund-Hämäläinen.
Inom maj blir fyrtio utvalda stödpersoner klara med sin utbildning och redo för sina första uppdrag.
– Allt känns svårt och illa. Jag orkar inte mer. – Vad är det som tynger dig? – Att livet blev så här, inget värt. Det värsta är väl att jag inte längre har någon kontakt med barnen, att de inte vill träffa mig.
– Vet de om att du är döende? Vill du att jag ska ta kontakt med dem?
Det här är ett litet utdrag ur en övning vid Borgå stads och den kyrkliga samfällighetens gemensamma kurs för frivilliga stödpersoner vid vård i livets slutskede. De fyrtio deltagarna i kursen delas i grupper, en deltagare sätter sig in i rollen som döende med depression, en annan som stödperson, medan resten av gruppen lyssnar och iakttar.
Sextio anmälningar
Inom äldreomsorgen engagerar man gärna frivilliga, inom vänverksamheten, som promenadsällskap, digitalt stöd och som hjälp till exempel med att uträtta ärenden.
När man i Borgå började planera för frivilliga stödpersoner inom den palliativa vården och terminalvården tänkte man främst på behoven vid avdelning 3 i Näse och vid hemsjukhuset, där det finns döende patienter som inte har kontakt vare sig med anhöriga eller med vänner.
– Jag förväntade mig att kanske tio frivilliga skulle ställa upp, säger stadens koordinator för frivilligt arbete Petra Bärlund-Hämäläinen.
– Därför blev jag mycket överras- kad när vi fick sextio ansökningar, tillägger hon.
Det här är en häpnadsväckande siffra. I Hyvinge, som Borgåarrangörerna besökte för att få goda tips om kursprogrammet, fick man elva frivilliga i den första ansökningsomgången. I Kotka var de tio.
– Vi har intervjuat alla och valt ut fyrtio, säger Petra Bärlund-Hämäläinen. Sextio deltagare skulle ha blivit en alltför stor grupp.
Komplement
Ann-Sofi och Margita hör till de fyrtio. Båda har tidigare erfarenhet av att sitta vid en dödsbädd, de är pensionerade nu men har i sina jobb haft mycket med människor att göra.
Jag vill bl i en vän som den döende gärna vill träffa.
Ann-Sofie Många är så
ensamma inför döden.
Margita
– Många är så ensamma inför döden, säger Margita. Det finns de som varken har vänner eller anhöriga och det finns anhöriga som känner stark motvilja mot det som sker. De vill inte vara med.
– Den döende har ofta något de vill säga. Det kan handla om tidigare dolda svåra saker som nu kommer fram. Det kan också handla om att de vill föra vidare ett budskap till sina anhöriga. Ibland vill de prata om sin rädsla inför döden.
Ann-Sofi hade redan länge tänkt på att ställa upp.
– När jag fick syn på annonsen var det som om den talade direkt till mig. Ändå väntade jag till nästsista ansökningsdagen innan jag anmälde mig.
– Jag hoppas vi kan bli ett välkommet komplement till vårdpersonalen, och att vi får både personalens och de anhörigas förtroende. Jag vill bli en vän som den döende gärna vill träffa.
Starka känslor
Båda är överens om att den viktigaste egenskapen är att kunna behålla sitt lugn. Den döende kan vara förtvivlad, visa vrede, eller vara helt apatisk. I alla lägen är det av stor betydelse att den som sitter med i livets slutskede kan utstråla lugn och empati.
För att förbereda alla blivande stödpersoner, också de som aldrig tidigare har följt en medmänniska från livet mot döden, har man i Borgå gått in för en mångsidig utbildning.
På onsdagen förra veckan var temat bemötande, interaktion och självkännedom.
– I kontakterna med patienterna som är döende står interaktionen och dialogen i första rummet, säger sjukhusprästen Sarri Päivä
saari-Vestenius.
– Då krävs det att ni känner er själva, att ni har begrundat era egna känslor och era egna skuggsidor. Vi ska vara tröstare och då lönar det sig att påminna sig sina egna känslor när man någon gång blivit tröstad.
– Många döende behärskas av starka känslor. Vi måste vara trygga i oss själva, vara närvarande och kunna ge hopp, men inte orealistiska hopp. Vi får inte spela falska roller utan måste kunna visa äkta känslor.
Dialog
Päiväsaari-Vestenius talar om den viktiga dialogen.
– Tala så att den andra vill lyssna, lyssna så att den andra vill berätta.
– Tala om det som den döende anser är viktigt, inte om vad du själv vill veta.
– Dialogens fiende är att man tror att man vet något, det utesluter allt annat.
Päiväsaari-Vestenius talar om att målet är att den döende uppnår ett lugn, ett lugn som gör det lättare att släppa taget om livet.
Men före det kan man som stödperson få ta emot svåra minnen.
– Det kan handla om något som blev osagt och som har legat länge och skavt. Också det måste man som stödperson kunna behandla, till exempel fråga vad den döende ville säga sin mamma som inte mera finns.
– Ibland känner man sig som ett levande sopkärl, säger PäiväsaariVestenius. Men det är en viktig uppgift.
Stort behov
Kursdeltagarna lyfter fram frågan om hur man ska agera tillsammans med patienter som inte mer kan eller vill prata.
– Ta i hand, skapa kontakt genom miner och gester, råder PäiväsaariVestenius.
Under följande träff ska kursdeltagarna få goda råd om hur man närmar sig personer med demenssjukdom.
I början av maj får alla fyrtio kursdeltagare kompetens att ställa upp som stödpersoner för döende, både för dem som får palliativ vård och för dem som redan är i terminalskedet.
– Många har redan i god tid hört av sig, som olika servicehem, både kommunala och privata, hemvården och Borgå sjukhus, säger Petra Bärlund-Hämäläinen. Det finns ett stort behov av stödpersoner.
Många döende är helt ensamma, i andra fall behöver de anhöriga avlastning.
– Det kan handla om något så enkelt som att den anhöriga som sitter vid dödsbädden dag och natt behöver få en paus för att kunna gå i duschen, kunna ta en promenad, säger Bärlund-Hämäläinen.
Att bli en del av processen kring en döende persons sista tid är psykiskt betungande.
Arbetshandledning
– Vi har berett oss genom att se till att alla stödpersoner som vill erbjuds arbetshandledning, säger Petra Bärlund-Hämäläinen. Man får inte bli ensam med allt det tunga.
– Dessutom är det viktigt att kunna sätta gränser. Stödpersonen ska finnas till för den döende, men när sedan kanske också de anhöriga behöver stöd så måste det finnas andra kanaler att erbjuda. Vi ska se till att alla stödpersoner får information och material att ge vidare till de anhöriga om den hjälp som finns att få, i sorgegrupper till exempel.
Alla kursdeltagare får själv avgöra när de är redo att ta emot sitt första uppdrag.
– Det finns ingen automatik, säger Bärlund-Hämäläinen. Alla avgör själva när de är färdiga.
Stor ödmjukhet
En regel kommer att vara att det är vårdpersonalen som sköter vården, medan stödpersonen står för den rent mänskliga kontakten, från en människa till en annan.
– Det är skönt att veta att vi inte behöver ta ställning till vården, säger Ann-Sofi.
– Jag vet inte riktigt vad som väntar oss, men jag känner en stor ödmjukhet inför min uppgift.
Frivilliga stödpersoner togs först in i terminalskedet vid Terhohemmet i Helsingfors, för många år sedan. Där har intresset länge varit stort. – Jag anmälde mig en gång dit, men fick höra att jag var på tolfte plats på väntelistan, minns Margita.
I det övriga landet finns det något hundratal stödpersoner. Och snart fyrtio fler i Borgå.
Också i Lovisa vill man nu börja utbilda frivilliga stödpersoner för vård i livets slutskede, närmast till hemsjukhuset. Ansökningstiden går ut 21 april. Redan nu har ett tiotal personer anmält sig till kursen. Ann-Sofi och Margita är de intervjuades rätta namn. De vill ändå inte uppge sina efternamn. Som stödpersoner för människor i terminalskedet känner de att det är viktigt att de slår vakt om sin integritet.