Äventyr med blinda fläckar
■ Vad är det med Australien och ABBA? Samma år som Toni Collette var besatt av den svenska popgruppen i Muriel’s Wedding kom Stephan ElliotsPriscilla – öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Australien 1994). Även där spelar ”bloody ABBA” en avgörande roll.
I filmens centrum hittar vi dragartisterna Tick/Mitzi (Hugo Weaving), och Adam/Felicia (Guy Pearce). Tillsammans med vännen Bernadette (Terence Stamp) åker de ut i det australiensiska ökenlandet för att uppträda i Alice Springs. Färdmedlet är en skruttig buss som Felicia köpt billig från svenska turister, och som snabbt får namnet Priscilla - öknens drottning.
De har alla sina egna orsaker till resan. Bernadettes partner har nyligen avlidit och hon behöver komma bort från Sydney. Adam har å sin sida länge närt en dröm om att bestiga King’s Canyon i drag. Och Tick visar sig ha ett dolt motiv med resan. Hotellet de ska uppträda på ägs nämligen av hans fru (Sarah Chadwick) och hon är i desperat behov av en show.
På vägen stannar de i olika små australiensiska hålor och möter både fördomar och homofobi, men får också några nya vänner. Resan blir lång, inte minst för att Adam och Bernadette går varandra på nerverna och för att bussen envisas med att gå sönder.
De får hjälp av mekanikern Bob (Bill Hunter) som snabbt fattar tycke för Bernadette.
Filmen var en oväntad succé när den dök upp i mitten av 90-talet. Den har blivit något av en australiensisk kultklassiker och har även genererat en musikal som satts upp världen över.
Det är en visuellt slående film, färggrann och sprakande. Weaving, Pearce och Stamp är alldeles perfekta i sina roller. Särskilt Stamp ger Bernadette ett djup som förankrar den annars så campiga filmen.
Det är till stora delar en lättsam film med mycket humor, men här finns också ovanligt mycket tyngd, tanke och hjärta. Men med 24 år på nacken blir det tydligt att Priscilla har sina blinda fläckar. Porträttet av den filippinska kvinnan Cynthia (Julia Cortez) är både rasistiskt och misogynt. Det är så at en önskar sig en ny version av filmen, med dessa scener bortklippta.
Allra helst skulle de såklart aldrig ha spelats in. Det är oändligt synd att en film som så tydligt behandlar utanförskap och kämpar för öppenhet inte ser att den trycker ner andra grupper.
MaRTiNa MoLiiS-MeLLBeRg