Vardagskomik och värderingar kolliderar i enaktare på Lilla Teatern
Lilla Teaterns höst inleds med komiska förtecken. Med irländska Marie Jones enaktare Fly me to the moon flyger man säkert – det är både underhållande och igenkännbart att se hur vardagens små val kan få hela tillvaron att gå överstyr.
Måndagsmorgnar är inga höjdare, det är väl det flesta av oss överens om. Regnar det dessutom så kan det allt kännas som att oddsen är emot en. Det kanske det också är, åtminstone sett ur låginkomsttagarna Liljas (Linda
Zilliacus) och Fias (Pia Runnakkos) hemvårdarsynvinkel.
Det är knapert hemma hos Lilja, mannen fyller i understödsblanketter från morgon till kväll och dessutom behöver tonårsbarnen sitt. Hos Fias familj tvekar man inte att vara lite ”innovativ” som det heter – att tänja lite på lagens bokstav. Trots allt är det ju alltid den lilla människan som kommer i kläm.
Det är här som frestelsen kliver in på scenen i form av en ålderstigen klient. Eller ja, ålderstigen är kanske fel ord. Måndagspasset hemma hos ensamboende Martin, 94, börjar som vanligt med att han får hjälp att gå på toa men sedan går det snett. Det är inte trög mage som gör att han inte svarar på hemvårdarteamets frågor om han är klar. Nej, han har fallit och slagit ihjäl sig. Det är nu som irländska komikern
Marie Jones, känd bland annat för succén Stenar i fickan, skruvar upp den svarta humorn och tar den moraliska tempen på den moderna damen med lampan-duon med fotriktiga skor.
Ödets lott
Måndag är ju faktiskt pensionsutbetalningsdag, visst skulle Martin ha velat att hans vårdare drar nytta av hans 480 euro i stället för att se dem hamna i Folkpensionsanstaltens djupa ficka? Det kan väl inte vara mer än rätt att de som skött gamlingen så bra, trots tajt arbetsschema och en lön på 12 euro i timmen, får pengarna?
Lägg till en tipskupong från helgens travtävlingar och ödeslotten faller helt klart till Fias och den först lite motsträviga, småpräktiga Liljas favör.
Pia Runnakko är obetalbar i rollen som en äkta working girl; snabbtänktmed välsmort munläder och en liten lögn på lut ifall det behövs.Se här en kvinna som tycker det är de fattigas rättighet – eller kanske rentav skyldighet – att förtjäna lite extra om chansen bjuds. Varför skulle det enbart vara de rika och mäktiga förunnat att utnyttja lagens kryphål och tjäna pengar på det?
Nittioplussaren har ju varken familj eller bekanta, vilket också understryks av scenografin som kommer med alla de rätta markörerna. De brunrutiga Reino-tofflorna och den analoga vågen under sängen, korsstygnstavlan och ryan ovanför sängen, den tomma Fruit Drops-plåtburken som påminner om åttiotalets Sverigekryssningar, allting vittnar om att det här är en ensam och ålderstigen mans hem.
Egen vinning
Problemet heter kroppen på badrumsgolvet, kroppen med ett blåmärke i pannan kan väl tilläggas. Alla har vi sett vår beskärda del av polisserier, pjäsens Lilja och Fia också märkväl, och alla tankar på polis, patolog och postmortemundersökning försätter dem i fullständig panik.
Smått överraskande är det skivspelaren och vinylerna med Frank Sinatras örhängen som får hemvårdarna att välja egennyttan, det vill säga Barcelona, framför blöjbyten och betablockerare. Linda Zilliacus Lilja är kanske lite för välpolerad för att riktigt övertyga som fattig hemvårdare, men däremot sitter vårdarjargongen och den träffsäkra dialogen som den ska.
Speltiden på en dryg timme är perfekt för en skärpt komedi som Fly me to the moon. I Joakim Groths tajta regi vägs värderingar mot vinningslystnad på ett vitsigt sätt, och till sist är det inte bara moralen som går upp i rök.