Premiär: Revolutionär slutar dagarna i badkaret
Peter Weiss klassiker Marat/Sade blir i Juha Hurmes regi en omtumlande, färgstark, rolig och egenartad föreställning om sociala orättvisor med avstamp i franska revolutionen.
Marat/Sade På Teater Universum. Samarbete mellan Sirius Teatern, Klockriketeatern och Teater Mestola. Text: Peter Weiss. Regi: Juha Hurme. Regiassistent: Meimi Taipale. Visuell planering: Raisa Kilpeläinen, Kalle Ropponen. Ljudplanering och musiker: Martin Åkesson och Mirva Tartanen. Originalmusik: Hans-Martin Majewski. I rollerna: Paul Olin, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Fabian Silén, Jon Henriksen, Dan Henriksson, Carl Alm, Alma Pöysti, Maartina Roos. Premiär: 20.10.18. Speltid: ca 2 t 20 min. inkl. paus. Visas till den 13.12.18.
Att just Juha Hurme (f. 1959) regisserar Marat/Sade är inte direkt förvånande, han satte också upp Jan
ne Kubik och På friarstråt på samma scen 2008 respektive 2012.
Efter att ha läst Hurmes Finlandiaprisbelönade roman Niemi från 2017 fick jag upp ögonen för detta mångfacetterade geni inom de mest väsensskilda discipliner. Med studier i biologi och självlärd inom teaterkosten kommer man kanske ännu inte så långt. Men då Hurme i likhet med en Jörn Donner läst så gott som allt han kommit över ända från unga år har han hunnit samla på sig en massiv allmänbildning som avspeglat sig på allt han företagit sig, så också på den föreliggande pjäsen.
Den handlar om hur en grupp patienter på det psykiatriska sjukhuset Charenton i Paris i början av 1800-talet sätter upp en pjäs, under ledning av Markis de Sade (Paul Olin).
Livet har återgått till det normala efter de stormiga åren under den franska revolutionen 1789-1799 då detta fiktiva möte mellan den revolutionära jakobinen Jean-Paul Marat (Carl Alm) och den franske aristokraten markis de Sade, omtvistad filosof, författare och namngivare till sadismen, äger rum.
På mentalsjukhuset Charenton iscensätts ett i sanning illustert skådespel om Marats död i ett badkar genom knivhuggning av Charlotte Corday (Alma Pöysti). Det framförs inom ramen för sjukhusets rekreationsverksamhet med internerna, de sinnessjuka, och sjukhuspersonalen, som aktörer. Tanken går osökt till filmen Gökboet. För att ge skådespelet vind i seglen medverkar ceremonimästaren-sjukhusdirektören, aristokraten Coulmier (Paul Holländer) och utroparen Wilhelm Grotenfelt.
Metateater
Repetitionerna av Marat/Sade med originaltitel Jean-Paul Marat förföljd och mördad såsom det framställs av patienterna på hospitalet Charenton
under ledning av herr de Sade leds av de Sade men eftersom patienterna dels har svårt att minnas sina repliker, dels inte sällan återfaller i sina egna psykoser uppstår ofrivilliga avbrott med totalkaos och anarki som resultat. Coulmier och översköterskan (Dan Henriksson) har med andra ord sju stugor fulla.
Marat/Sade är metateater i högsta potens med täta vändningar till publiken. Att låta den av demokratiskt rättvisepatos styrda Marat och den på revolutionär rättvisa inte troende de Sade föra ingående diskussioner om socialt brännande problem på ”galen mark” gör att pjäsens tempo trissas upp eftersom det uppstår ett dårars spel på dårars vis.
Snabba ryck
Scenerna förändras samtidigt snabbt på grund av internernas okonventionella beteende. Då de missar sina repliker och med den galnes frenesi kastar sig in de djuplodande diskussioner, som pågår mellan pjäsen huvudkombattanter om politisk revolution och social orättvisa, blir följden ohjälpligt komisk.
Det sparas varken på verbala utgjutelser eller på hugg och slag exekuterade såväl av de Sade, Coulmier som internerna sinsemellan allt medan översköterskan som en nervös hönsmamma övervakar skådespelets gång – med skralt resultat.
Ensemblespelet är utomordentligt bra men också de visuella konstellationer och formationer som uppstår mellan skådespelarna i Hurmes regi tillför föreställningen en egen expressivitet. För att inte tala om de två framstående musikerna som också deltar i handlingen med egna repliker.
Till skådespelets lyskraftigaste hör den i basen mässande Jon Henrikssen, den kråmade Fabian Silén, den framhaltande Wilhelm Grotenfelt, de fnittrigt vansinniga Alma Pöysti, den hökögda Dan Henriksson samt Paul Olin och Carl Alm.
Också scenografin och den visuella planeringen med sina tända takkronor, fladdrande draperier, tidsenliga kläder, med mera gör skådespelet till en minnesvärd uppsättning, låt vara att lager av historiskt damm, mångfalden av peruker och dräkter från anno dazumal kan få vissa åskådare att dra öronen åt sig.