Lilla Teatern: Maria Brauns äktenskap sluts i brinnande krig
Outsidern Rainer Werner Fassbinder beskriver i sin film Maria Brauns äktenskap det tyska postnazistiska undret. Pjäsversionen på Lilla Teatern är ett litet sceniskt guldkorn med Linda Zilliacus som kallt beräknande femme fatale som tar sig upp till toppen
Maria Brauns äktenskap På Lilla teatern. Enligt en film av Rainer Werner Fassbinder. Regi, översättning, bearbetning, dräkter & musikplanering: Cilla Back. Dramatisering: Maria Meinander. Scenografi: Csörsz Khell. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Niklas Nyström. Mask & peruk: Jaana Nykänen. I rollerna: Linda Zilliacus, Niklas Häggblom, Pia Runnakko, Joachim Wigelius, Anna Victoria Eriksson, Emilia Nyman, Mikko Makkonen. Premiär: 31.10.18. Speltid: ca 2 t 15 min. Visas t.o.m. 7.2.19.
Rainer Werner Fassbinders film från 1979 väckte berättigad debatt och betraktas alltjämt som en klassiker. I Cilla Backs regi fångas stämningarna från ett grått och hopplöst Tyskland i ruiner, med fokus på den lilla människans kamp för mat och överlevnad.
Här spelar Csörsz Khells scenografi med sin långa brungrå vägg i fonden, fylld av dörrar med luckor, lådor, fängelsegaller, mm. en avgörande roll som tidsmarkör. Den här vardagsrealismen blir på gott och ont fundamental för hela föreställningen, vilket kanske inte faller alla i smaken.
Inledningsscenen lovar mycket. Sirenerna ylar mitt under brinnande krig när en man i gasmask går över golvet för att i nästa ögonblick gifta sig med Maria Braun, som störtar in insvept i lång helvit brudslöja.
Dagen efter vigseln försvinner Hermann Braun (Niklas Häggblom) till fronten och den inledande euforin övergår i en vardagsgrå lunk som blir ett bestående element i sceneriet efter fredsslutet. Det tar sig formen av hemmascener mellan Maria och hennes mor (Pia Runnakko), hennes väninna (Anna Victoria Eriksson) och radiorösten (Emilia Nyman).
Motstridigt
Trots moderns protester börjar Maria jobba på en bar, en bordell, för amerikanska soldater, samtidigt som hon aldrig slutar hoppas på att hennes man ska återvända. Och när han efter långt om länge gör det, är hon ihop med en färgad amerikan
(Mikko Makkonen), som hon dödar, vilket Hermann tar på sig skulden för och hamnar i fängelse.
Maria Brauns väntan på sin man vilar som ett bakgrundsraster över fortsättningen av föreställningen, en väntan som dikteras av hennes egen målmedvetenhet och förslagenhet, först som anställd och sedan som älskarinna till textilfabrikanten Karl Oswald (Niklas Häggblom).
Om hennes egen karriär går mot fulländning lämnar det åskådaren med motstridiga känslor. Marias kamp för godkännande och framgång utnyttjas nämligen utan skrupler med hjälp av de företräden hon som ung, attraktiv kvinna har. I själva verket blir hon som en kvinnlig Dr Jekyll och Mr Hyde som styrs av kapitalism och ekonomiskt tänkande, som hon själv betonar.
Tidstypiska sånger och musik från efterkrigstidseran, dels på tyska, dels på engelska såsom Moonlight Serenade ger pjäsen en egen form och lyster. Samma gäller dans- inslagen med Mikko Makkonen i främsta rummet.
Tilltalande skådespel
Någon större humor hittar man inte i Maria Brauns äktenskap, med undantag för Anna Victoria Erikssons gestaltning av bokföraren Senkenberg och Pia Runnakkos roll som paragrafryttaren och kontoristen Emke på textilfirman.
Stora känslor och dramatiska vidlyftiga bågar förekommer också rätt sällan. I stället är det detaljbeskrivningarna och de scenografiska lösningarna som tilltalar.
Och naturligtvis själva skådespelet där Linda Zilliacus igen tilldelats en roll som passar henne som hand i handske. Förmågan att med små medel visualisera en kvinna på en stigande utvecklingslinje från grått till glamoröst är briljant.
Niklas Häggblom svarar för flera läckra rolltolkningar, liksom Joa
chim Wigelius och den övriga en-
TT Detaljbeskrivningarna och de scenografiska lösningarna tilltalar.
Egil Green
Recensent