Mira och Sofia bloggar om en lång cykelresa i Sydamerika
Hur länge de cyklar eller vart de ska är ännu lite oklart, annat än i stora drag. Det klarnar sedan. Från Buenos Aires är det ändå meningen att ta sig genom stora delar av Sydamerika – en resa som duon Mira Oksman och Sofia Broman bloggar om på Östnylands sajt.
Det är fredag förmiddag, och ännu är inget packat. De har inte ens gjort något testpackande, eller testat att cykla med cykelväskorna, för det ordnar sig nog. Det är ändå hela två dagar tills flyget går.
Det visar sig också att tältet de köpt – ett specialtält som väger bara lite på 500 gram – saknar en pin- ne. Så det är bara att bygga om en pinne från ett gammalt tält med en kökskniv, och därför sitter Mira Oksman vid köksbordet med en stor kniv i handen.
När den här artikeln publiceras har Sofia Broman och Mira Oksman bara några dagar tidigare stigit på flyget till Buenos Aires för att inleda en flera månader lång cykelresa som går över åtskilliga tusen kilometer.
Lite planering
Den avslappnade attityden till avfärden verkar gälla båda, och är säkert något som kommer från tidigare motsvarande resor. Broman har tidigare cyklat tusentals kilometer genom Europa, och tillsammans har de bakom sig bland annat en två veckor lång cykelresa i Ryssland. Oksman har också ett antal resor i Sydamerika bakom sig.
– Allt har en tendens att ordna sig. Man kan inte riktigt ge sig ut på resor som det här om man förutsätter att allt ska vara planerat. Förvisso har jag läst om hur andra planerar minutiöst, men aldrig riktigt förstått det. Vi börjar väl packa i morgon, lördag, säger Broman som också föreslog resan.
– Det var några månader sedan som Sofia frågade om jag ville åka med. Först tänkte jag nej, för jag har jobb och annat. Men ett par minu-
ter senare sade jag ändå ok, säger Oksman.
– Det kräver också att båda har lite samma attityd för att det inte ska bli gräl. Ingendera varvar upp sig över småsaker eller om det råkar regna. Och så har vi ungefär samma ork, båda orkar cyklar ungefär lika långa sträckor.
Inte heller cyklarna tar någon större roll i sammanhanget, och det blir därför inte som det brukar när någon blir cykelentusiast och börjar prata om kolfiber, skivbromsar och exakt sittställning. Mira Oksman skrattar lätt när hon inser att hon inte vet vad hennes cykel är för material.
– Jag har inte ägnat saken så mycket tankeverksamhet, annat än att jag köpte extra bromsklossar och reserv-innerslangar.
– Men min cykel som jag köpte för den här resan är av stål. Det räcker bara de fungerar, säger Broman.
Den minimala planeringen gäller också själva resan. Det är oklart hur länge den räcker, förutom att Oksman kanske ska återvända till arbetet på dagiset på sommaren. Några kartor har de inte heller som så, meningen är i stället att använda sig av till exempel Google maps eller motsvarande digitala varianter. En helhetskarta över kontinenten i storlek A5 som är fäst med en magnet på kylskåpet får räcka tills vidare.
Meningen är att först cykla norrut från Argentinas huvudstad för en sväng via Uruguay där det ska finnas bra surfstränder.
– Uruguay är bara ett stenkast från Buenos Aires, tänkte vi. Men ett par centimeter på den där kartan är en ohyggligt lång väg. Så alla stenkast i Sydamerika är väl nog tusentals kilometer, säger Oksman medan hon mäter sträckor med tummen.
– Vi hittade också ett vattenfall som ska ligga nära. Vid en närmare granskning visade det sig att det tar 16 timmar att köra dit med bil, kompar Broman.
Långsam takt
Efter Uruguay bär färden söderut för att titta närmare på Patagonien, varefter tanken är att åka hela vägen ner till sydspetsen, och vidare upp längs västkusten och länder som Chile, Bolivia, Peru och Ecuador. Tidigare erfarenheter har visat att mellan 80 och 150 kilometer per dag är en lämplig takt, beroende på regn, vind, backar och berg.
– Vi cyklade i medeltal 100 kilometer per dag i Ryssland. Det var i och för sig platt där, och då är det mycket lättare.
Meningen är också att inte ha för bråttom. Fördelen med cykel är dels att takten är helt annorlunda än med buss eller bil, och dels att man har en helt annan möjlighet att bekanta sig med såväl andra resenärer som lokalinvånare. Och eftersom tanken är att sova i tält när resan tar sig utanför stora städer så kan duon också komma att behöva tala med folk.
– Det är inte lika fritt att tälta där som här. Så om där finns bebyggelse så ska vi tala med invånarna. Tidigare resor har visat att folk ofta är mycket vänliga och hjälpsamma.
– Vi ser mycket framemot att se naturen. Den är så ohyggligt rik där, tillägger Oksman.
När de berättat om resan för andra har de stött på två olika reaktioner.
– Vissa blir förvånade och lite oroliga för oss och säger att vi ska vara försiktiga. Andra blir inspirerade och säger att de också vill ta ledigt i några månader och åka i väg. Det finns inget mittemellan, säger Broman.
Själva tar de saken med ro. Om man vill vila så kan man stanna någonstans för att ta det lugnt. Och kläder kan man tvätta i något vattendrag, eller så får man lukta lite. Och med tanke på att cykelresenärer har begränsat med utrymme är det lite överraskande när Oksman plockar fram en turkos ukulele. Allt som behövs under månaderna ska nämligen få plats på cykeln.
– Den har jag inte lärt mig spela, och det var min plan. Den ska med, och jag ska lära mig, säger hon medan hon stolt visar det lilla instrumentet.