Runeberg junior:
”Jag heter Stina och jag ska nog dö snart.” Starten på Eva Frantz mellanåldersrysare Hallonbacken kan sätta skräck i vilken läsare som helst, men det bekommer inte eleverna i klass 1 och 2 i Hindhår skola. De gillar spänning.
Böcker bjuder på spänning för Hindhår skolas ettor och tvåor
Hindhårklassen med tolv förstaklassare och sju andraklassare hör till barnjurygrupperna som är med och utser följande Runeberg Junior-vinnare. Det är ett läslystet gäng som glatt tagit itu med de fyra nominerade titlarna på svenska – de har redan läst, ritat och pysslat på temat prilliga prinsessor och höghusboende och härnäst står en historisk skräckstory i turen.
När Östnyland besöker klassen är ivern påtaglig: Läraren Ann-Christine Savén aviserar en lässtund före lunch och eleverna är kvicka att slå sig ner i en ring längst bak i klassrummet. Stämningen tätnar när Savén plockar fram Eva FrantzHallonbacken – men så är det heller ingen glättig barnroman som väntar de lässugna barnen, utan en historia som är både skrämmande och spännande.
– Desto spännande, desto bättre! slår Simon Lönnfors fast direkt.
– Den här boken är skrämmande bra! ekar Rasmus Bergholm.
Nervdaller
Klasskompisarna nickar. Det gör ingenting att berättelsen är ryslig och nervkittlande, tvärtom, eleverna är riktigt taggade inför lässtunden. De vill veta hur det ska gå för Stina som vårdas för tuberkulos på det slottsliknande sanatoriet Hallonbacken – Stina som är säker på att hon ska dö.
– Den är riktigt spännande den här boken, så spännande att jag har sagt att eleverna får gå ut från klassen om det känns för hemskt, säger Ann-Christine Savén.
– Har någon fått mardrömmar av boken? frågar hon sedan.
Alla svarar nekande (eller ingen vill åtminstone erkänna att de haft hemska drömmar), men lite oroliga känslor har den småkusliga berättelsen nog rört upp. Klassens yngsta elever har ännu inte fyllt sju, och bland annat därför har Savén ända från början av läsningen varit noga med att påpeka att boken har ett lyckligt slut.
Textstinn
– Först var boken nog lite för skrämmande, men sedan blev det bättre och nu är den så där lugnt spännande, säger Stella Park-Björklund.
– Lite spännande är den nog fortfarande, menar Sanni Sten.
Runeberg Junior-priset riktar sig till läsare i åldern 6–9 år och läsningen ska redan löpa ganska bra för att läsa en förhållandevis lång och textstinn kapitelbok som Hallonbacken, som dessutom saknar illustrationer. För mindre vana läsare är det däremot en perfekt högläsningsbok och den smått mystiska berättelsen sätter minsann sprätt på fantasin.
– När jag läser själv vill jag att det ska finnas bilder i boken, det gör det lättare att hänga med. Men om någon läser högt för mig behövs det inga bilder, säger Milton Backman.
– Jag får bilder i ”huvu” när jag lyssnar, säger Rasmus Bergholm och kommentaren får klasskamraterna att turvis beskriva – en del med tvärsäker exakthet – hur de föreställer att bokens personer ser ut.
Mamelucker
Hallonbacken utspelar sig under tidigt 1900-tal och Hindhårbarnen har haft en del att tänka på när det gäller ord som sanatorium, tuberkulos, automobiler och mamelucker. På tal om de sist nämnda har eleverna inte bara fått reda på vad det är för ett plagg som låter så roligt;
de långa underbyxorna berättar också om huvudpersonens Stinas hemförhållanden.
– Hennes familj är jättefattig och hon skäms över sina lappade kläder, säger Melvin Lönnqvist.
Via boken får barnen en inblick i hur det finländska samhället varit kraftigt uppdelat i rika och fattiga. Hur litet barnen hade att säga till om gentemot de vuxnas auktoritet öppnar också upp för intressanta diskussioner, liksom insikten om att sjukvården höll en rätt primitiv nivå gentemot i dag.
Stella Park-Björklund har diskuterat Hallonbacken hemma, och hon har fått veta att en släkting haft tuberkulos och ”då hostar man och spottar blod” precis som bokens Stina.
– Tuberkulos är en sjukdom som förekommer ute i världen, men här i Finland förekommer den inte längre, upplyser Ann-Christine Savén.
Eleverna har däremot erfarenhet av andra sjukdomar och åkommor som resulterat i att de fått uppsöka läkare.
– Jag har varit på sjukhus och fått tonsillerna bortopererade, säger Mi
randa Sundqvist. Men då var nog mamma med, tillägger hon och hänvisar till Stina som sover alldeles ensam i en stor sjukhussal på sanatoriet.
Spänningsmoment
Eleverna tycker att Stina är modig – inte minst då hennes familj i Helsingfors inte svarat på ett enda av hennes brev.
– Jag skulle aldrig våga vara ensam över natten på ett sjukhus, sägerMilton Backmanoch tillägger:
– Det är spännande att bokens flicka kanske ska dö. Och doktorn är kanske en dummis trots att han borde vara snäll.
– Finns Ruben eller finns han inte? säger Melvin Backman. Och är det doktorn eller syster Emerentia som håller på och förgiftar Stina?
När Östnyland besöker Hindhårklassen har de ännu de sista, avgörande kapitlen kvar och besvikelsen är stor när Ann-Christine Savén slår igen boken när det blir dags för lunch. ”Snääälla, läs liiite till” säger eleverna med bevekande röst, men punkt är punkt.
– Slutuppgörelsen är så spännande att vi måste läsa den i ett kör, då kan man inte ta några avbrott. Vilken tur att vi hann läsa slut boken före jullovet.