Lugn – bara övning
En busslast med gula gubbar i skyddsutrustning och gasmasker möter oss på vägen ner till Hästholmens kärnkraftverk. Det är det enda man ser av den massiva räddningsövning där hundratals personer och myndigheter bekämpade en fiktiv strålningsolycka i Lovis
Parallellt med den stora räddningsövningen i Lovisa råkade två inspektörer från Strålsäkerhetscentralen vara på plats för att kolla hur läget verkligen är.
Innanför de stora portarna mot Hästholmens kärnkraftverk utspelades i onsdags ett enormt skådespel där över 50 myndigheter och organisationer övade sig i räddningsmanövrar, ledningsfunktioner, samarbete och kommunikation.
Medan myndigheterna bekämpar den fiktiva faran inne på kärnkraftområdet, står Mikko Teräväinen och Kari Huusela vid stranden en bit därifrån och undersöker det verkliga hotet. De mäter strålningshalten i vattnet och i havets organismer. Dessutom samlar de in både bär och svamp och till och med luft som analyseras.
Utanför Hästholmen finns fem mätpunkter i havet från vilka man med tre månaders mellanrum samlar prover för att mäta strålningens effekter. Teräväinen och Huusela har precis kommit i land från förmiddagens provupptagningsrunda.
– Vi kände till räddningsövningen, men har inte märkt något. Det var väldigt lugnt ute på sjön, vi var nog de enda där ute i regnet. Då de hade motsvarande övning i Olkiluoto såg vi både helikoptrar och marinens båtar i rörelse, säger Teräväinen.
Samma tester som Teräväinen och Huusela gör i Lovisa genomför de också utanför Olkiluoto för att följa med hur strålningen från kärnkraftverket syns i närmiljön. För den syns.
– Vi har en referenspunkt lite längre bort, i Pernåviken, och där är halterna betydligt mindre.
Väntas nu, hur höga halter talar vi om? Måste vi vara rädda för att äta den lokala fisken och simma i havet? – Nej, det gör vi ju också, äter fisk och simmar här. Vi talar om små halter på atomnivå, men de är mätbara, säger Teräväinen och visar upp en av provburkarna de nyligen lyft från havet. Sedan hämtar han gårdagens prov från referenspunkten på Påsalöfjärden i Pernå.
– Bottensedimentet är annorlunda, och vattnet är klarare där.
Huusela har granskat strålningshalterna på området i trettio år. Hur ser man spåren efter olyckan i Tjernobyl? – Det är fortfarande det vi mäter. Nedfallet var mycket ojämnt, i vissa sjöar är halterna fortfarande på sådan nivå att man inte ska äta fisken där.
Det är främst cesium-137 som man ser spår av i ekosystemen, och den har en halveringstid på 30 år, vilket betyder att mängden nu är hälften av vad den var strax efter olyckan.
– Kärnkraftverket har fortfarande rätt att släppa ut en del avfall i havet, men vi följer noga med halterna och de ligger oftast långt under gränsvärdet, säger Huusela.
Extern plan från 70-talet
Lovisaborna verkar ändå inte bekymra sig över varken höga strålningshalter eller att bo granne med ett kärnkraftverk.
– Hellre har man det på sin bakgård än att någonstans där man inte vet vad som händer. Dessutom ger det Lovisa ekonomiska fördelar, resonerar Nina Björkman-Nystén som ätit lunch på Sakura vid torget.
– Jag kände till räddningsövningen och tycker det har varit mer folk i rörelse på stan. Det var aningen svårare att hitta parkeringsplats här i centrum, säger hon.
Ruben Hindsberg drar på munnen då vi nämner räddningsövningen. Han är pensionerad kommissarie i staden och ger inte mycket för övningar som de här.
I stället pekar han på torget och skrattar till.
– Det var faktiskt jag som ritade den första räddningsplanen för Lovisa på 70-talet. Där borta kom jag på idén.
Hindsberg jobbade då som polis och satte med i arbetsgruppen som skulle ta fram en beredskapsplan för Lovisa ifall det sker olyckor i kärnkraftverket.
– Hotbilderna varierade väldigt mycket och ingen hade riktigt en uppfattning om vilka riskerna var. En talade om att det värsta som kan hända är att en vattenledning spricker, medan en annan varnade för att allt inom en radie på 100 kilometer från kraftverket kan kontamineras om en skada uppstår.
Det var brandchefen som var ordförande för arbetsgruppen medan polismästaren stod näst i rang. Och hur det nu kom sig så föll arbetet på Hindsberg att ta fram ett förslag på räddningsplan.
– Jag hade ingen aning om vad jag förväntades skriva. Idén kom jag på då jag gick här över torget. Jag gick direkt till banken för att be om en karta över staden och bad dem rita ut en tio kilometers radie från Hästholmen med passare. Sedan undersökte jag området och vägarna och planerade ut var man kunde ställa en bil som varnar folk ifall något händer och vilka instanser som skulle finnas var.
– På mötet följande vecka presenterade jag planen. Ingen hade något att invända och dokumentet klubbades igenom. Det var först nyligen jag läste att det planeras att göra upp nya räddningsplaner där även Valkom finns med, säger Hindsberg.
Onsdagens räddningsverksamhetsövning, som fått namnet Lovisa19, ordnas var tredje år och testar att den externa räddningsplanen för ett kärnkraftverk fungerar. I övningen deltog över 50 myndigheter och organisationer, bland annat Lovisa kraftverk, Strålsäkerhetscentralen och Lovisa stad.
Räddningsverket i Östra Nyland ansvarar för den externa räddningsplanen och ordnandet av övningen.
Vi kände till räddningsövningen, men har inte märkt något. Det var väldigt lugnt ute på sjön, vi var nog de enda där ute i regnet. Då de hade motsvarande övning i Olkiluoto såg vi både helikoptrar och marinens båtar i rörelse.
Mikko Teräväinen
inspektör, Strålsäkerhetscentralen