Mini-Sommarmusik:
Timo Ahtinens Avanti spelade för salong och hemmasoffa
Avantis Mini-Sommarmusik
Konsert i Konstfabriken den 25 juni 2020. Dirigent: Esa-Pekka Salonen. Solist: Henri Tikkanen, baryton. Elektronik: Anders Pohjola. Tenkanen, Hassinen, Kujala, Tiensuu, Kangas, Sainio, Salonen
En festlig kvällskonsert i Konstfabriken bjöds det också på, om än med en minimal men desto mer entusiastisk publik på plats. Och visst fanns det orsak till entusiasm, såväl över programmeringen som över framförandena. Tre kvinnliga tonsättare under 30 år är inte vardagsmat och av konsertens sju stycken var fem komponerade under de senaste tre åren.
Aino TenkanensUneen Putoan
och Heidi HassinensKato – en mångtydig titel av bästa tiensuuskt snitt – är bägge skrivna 2018 och skvallrar om en stark uttrycksvilja, som ännu kanske inte helt och hållet hittat sitt optimalt personliga utlopp.
Tenkanenstycket, skrivet för altviolin, cello och kontrabas, hänför sig till de märkliga förnimmelser, som kan infinna sig på gränsen mellan vakenhet och sömn. Hon laborerar med suggestiva tremolon och distorsionseffekter och stämningen är ruggig på ett thriller- eller skräckfilmsaktigt sätt.
Mardrömsvisioner
Samma gäller delvis även Hassinens Kato för violin, altviolin, cello och live-elektronik – kusliga, delvis röstbaserade, ljud man inte skulle vilja vakna upp till en orolig natt – och ett expressionistiskt färgat melodiskt uttryck spårar mot slutet ur i rena mardrömsvisionerna.
Kontrasten till de fyra scenerna ur filmmusikspecialisten Mari Sainios monologopera The Raven (2017) kunde inte ha varit större. Sainio skapar med bedrägligt enkla, mestadels tonalt baserade medel olycksbådande, för Poes poem skräddarsydda, stämningar. Instrumentalkvintetten klingar fullödigt, unge Henri
Tikkanen har en uttrycksfull baryton och jag fick verkligen lust att höra även de övriga fjorton scenerna.
Att besvärja tidens gång
Kvällens uruppförande var en händelse i så motto att ett nytt verk i Juho Kangas sparsmakade produktion alltid är en händelse. Grundidén för Kangas Secondi e Strumenti för basklarinett, gitarr och kontrabas är lika enkel som genial: ett med sekundintervall återkommande metronomljud, som musikerna tvingas förhålla sig till.
Tidens obönhörliga gång utmanas i första hand av basklarinetten – suveränt trakterad av Heikki Nikula – vars besvärjelser stundtals får en lätt freejazzaktig färgning över sig. Alldeles mot slutet bryts även förtrollningen och musiken får komma till ro.
Veli Kujala är en joker som gör vad som faller honom in och hans sanslöst virtuosa framförande av sin egen Accordeon Hyperoriental för kvartstonstegsdragspel och surroundelektronik hörde tveklöst till kvällens höjdpunkter. Det gjorde även
Jukka TiensuusNemo för kammarensemble och som alltid tedde sig Tiensuus musik som en energihöjande vitamininjektion.
Transparent fantasi
Guldkanten på det hela var ändå kvällens dirigent Esa-Pekka Salonens till kultarkitekten och gode vännen Frank Gehrys 90-årsdag i fjol skrivna Fog; en fantasi för tretton musiker över Preludiet ur Bachs
E-durpartita, som i Hannu Vasaras smakfulla tappning även inledde stycket.
Den läckert transparent instrumenterade musiken hör till det mer bekymmerslösa den även i övrigt föga pannskrynklande Salonen satt på pränt, och stundtals lät det hela som Stravinsky möter Ravel möter... tja, kanske just Salonen. Det gick lika litet att ta miste på den sprudlande personkemin Salonen och Avantimusikerna emellan som på de sistnämndas glädje över att få spela tillsammans igen.