Ett eget rum
■ Jag har inte längre ett eget rum. Efter ett antal år av arbetsutrymmen vid olika adresser, har min arbetspunkt nu krympt till att omfatta ett skrivbord och en skänk i hörnet av sovrummet. Just nu är det tillräckligt, men inom en viss tid kommer jag nog att börja spana in väggar och tak utanför hemmet igen.
Behovet av ständig förändring kombinerat med sökandet efter det ideala är oöverkomlig. Trots att jag haft väldigt trevliga utrymmen under åren så har jag aldrig riktigt känt att de gynnar mitt kreativa arbete så mycket jag trodde de skulle göra. Förutom i den gamla verkstaden där jag inhyste inramningen så har jag spenderat väldigt lite tid i mina fina rum. Det är ändå lättast att sitta och skriva eller behandla bilder hemma medan barnen tittar på tv. Man är liksom närvarande (fast man inte riktigt är) och behöver inte styra upp något extra.
Idealet skulle ju vara att ha ett eget rum i hemmet. Något lite mer än ett hörn, ett rum man kunde låsa dörren till och stänga in sig i som i ett snäckskal. Ljudisolerat kunde det också vara. Och där skulle inte vara alltför mycket saker man så lätt känner sig tvungen att kommunicera med då man jobbar. Det skulle inte bli ett förråd för barnens skridskor, familjens resväskor eller överblivna tapetrullar. Nej, det skulle vara ett rum inrett på arbetets villkor.
❞ Vi moderna kvinnor har kanske rum, men det som vi har brist på är tid.
■ Den här drömmen hade de kreativa kvinnorna redan för över hundra år sedan. Aino Kallas kallade sitt ideala rum för snäckskalet medan hennes syster Helmi Krohn nöjde sig med drömmen om en hörna avspärrat med gardin (hörnan fick hon men inte skynket för den manliga arkitekten tyckte inte att en gardin var nödvändig). Liksom jag hade Aino Kallas också olika rum vid olika tillfällen, men hon hittade heller aldrig riktigt lugnet i dessa rum. Stämningen var inte rätt för att skapa eller också var det ansvaret för barnen, stressen över det bristande äktenskapet och senare oron över ett samhälle i kris som alltid följde med henne till de olika rummen.
De skrivande, borgerliga kvinnorna för hundra år sedan hade kanske alla inte egna rum men vad de hade rikligt av var tid. Med hushållerskor, barnflickor och försörjande makar kunde de egna sig åt sitt skrivande oavsett om arbetspunkten bestod av ett litet bord i sovrummet strax bredvid barnkammaren eller bara penna och papper och en jugendsoffa i salen.
■ Märta Tikkanen hade också en soffa. Dikterna till Århundradets kärlekssaga lär hon ha skrivit på nätterna under en vinter, sittande på denna soffa. Vi moderna kvinnor har kanske rum, men det som vi har brist på är tid. Om vi vill upprätthålla en kreativ existens måste det ske efter att barnen har lagt sig eller utgående från ett schema. Om tre veckor på måndag har jag en hel dag för att skapa, då kanske jag kan skriva en dikt!
Kanske är det så, att det rum vi kvinnor egentligen söker efter och drömmer om aldrig kommer att uppenbara sig inom fyra väggar och bakom en dörr. Den måste kunnas hittas på mer oregelbundna ställen, under mer oregelbundna omständigheter.