Den här tiden på året

■ ”Skriv om hur du blir vid den här tiden på året”, säger han från andra sidan köksbordet och tar en klunk kaffe. Jag tittar på honom med viss skepsis. ”Skriv om hur alla andra går runt och hatar den här mörka, kalla skiten och hur du istället blir alldeles så där knasig och ska börja plantera och bara älskar allt och sånt.”

Här gör han några märkliga miner som möjligen ska föreställa mig när jag fantiserar om frökataloger och möjligen också är mer verklighetstrogna än jag skulle vilja kännas vid.

Men nej. Sånt kan man ju inte skriva om. Man måste skriva om viktiga saker. Säkert något om corona för det är banne mig överallt just nu, både teoretiskt i allt man läser och ser och rent fysiskt i samhället. Jag är nog inte den enda som känner hur snaran liksom dras åt. Det där man har försökt undvika i snart två år är snart oundvikligt.

Då är det knappast viktigt att skriva om att jag var ute i går och lyssnade på takdroppet och gjorde den första kontrollrundan i rabatterna på jakt efter tecken på att de första krokusarna vill visa sig. I mitten av januari. Marken är fortfarande frusen förstås och inte ens krokusarna delar min kärlek för den här tiden på året. De gömmer sig och det gör de givetvis rätt i. Fegisarna.

Och det är ju egentligen fullkomligt irrelevant att luften doftar annorlunda nu, att den trots kylan och den bistra vinden inte bara doftar snö och vinter utan också något annat. I luften vädrar jag spår av gräs och jord och solvarmt trähus och jag blir alldeles nipprig. Våren bubblar i mig, inte som en känsla utan som ett fysiskt fenomen i mitt blodomlopp. Transporteras från topp till tå av ett hjärta som smälter i takt med snötäcket.

För världens gång har det liksom ingen betydelse alls att jag även detta år inbillade mig att jag skulle komma ihåg vad jag planterade var någonstans och därför synnerligen bristfälligt markerade planteringarna. Inte kommer jag någonsin ihåg vad jag har planterat. Aldrig. Och inte lär jag mig tydligen heller att jag måste skriva upp det.

Men den här tiden på året älskar jag min undermåliga dokumentationsförmåga. När trädgården liksom är Schrödingers trädgård där allt kan vara levande samtidigt som det eventuellt inte är det. Där ingen, inte ens jag, vet vad som kommer att komma upp och precis allt är möjligt. Allt. Är. Möjligt.

Just nu är det dessutom bortom min kontroll för marken är frusen och gjort är gjort. Eller. Det är bara nästan sant. Nu är också tiden då jag köper på mig eller byter till mig fler fröer än vad jag har en sportslig chans att plantera och som diskbänken och matbordet och varenda någorlunda plan yta i huset kommer att belamras av små krukor och försådda grödor. Sådant som måste planteras i väntan på att man kan gräva ute. Det är som små krukor av förhoppningar. Önskningar. Framtidstro.

Jag hade faktiskt föreställt mig att det rådande världsläget skulle lägga sordin på mina alldeles för tidigt knoppande vårkänslor men det verkar snarare tvärtom. Men nej, sånt är inte viktigt nog att skriva om.

❞ I luften vädrar jag spår av gräs och jord och solvarmt trähus och jag blir alldeles nipprig.