Att doppa tårna i sorgens bassäng
■ Jag har ett antal gånger i den här spalten behandlat min pappas plötsliga död, som inföll just innan jag började som kolumnist på ÖN. Det är fortfarande en händelse jag ofta återupplever i mina tankar, kanske för att aldrig glömma. Min strategi var ju att omringa mig med pappas saker, att hoppa direkt in i djupa ändan så att säga, för att se om det skulle hjälpa mig i sorgeprocessen. Att ännu i dag, nästan ett och ett halvt år senare, med jämna mellanrum, doppa tårna i bassängen är en logisk fortsättning på taktiken.
Jag tänker fortfarande på pappa nästan varje dag. Det känns väldigt konstigt att jag nu har ett barn som pappa aldrig fick träffa. Att dessa två viktiga personer i mitt liv inte har existerat på den här planeten samtidigt, känns sorgligt. Pappa var bra med bebisar, tillräckligt lugn och tålmodig för att trötta ut vilken skrikhals som helst.
Förra sommaren var jag för första gången i mitt liv ensam på vår sommarstuga. Eller inte var jag ju riktigt ensam, jag hade barnen och hunden med mig. Men för första gången var jag den enda vuxna på plats och den som bar ansvaret. Ingen av mina reskumpaner litade dock riktig på mig. Barnen ville ringa hem till (sin) pappa varje gång jag högt undrade över något (till exempel hur man knäpper på tv:n) och hunden patrullerade på verandan och skällde åt alla ljud. Jag kände mig lite förolämpad som flockledare.
Jag drömmer om pappa nu och då. Det går oftast till på samma sätt, jag undrar hur han fortfarande lever fast han borde vara död, medan han själv inte tycker att det är något konstigt alls. Det är som om han inte går med på att vara död utan jag måste påminna honom om det varje gång. Han har till och med haft åsikter om vårt bygge som han aldrig på riktigt hann se. Jag tycker det är ganska roligt faktiskt, det känns som om han fortfarande är här och jag får diskutera med honom. Fast jag inser att det på riktigt är jag som spelar båda rollerna i den här makabra pjäsen.
Vad har hänt med alla grejor jag bar hem till oss när vi tömde pappas lägenhet? Ingenting måste jag medge, de står fortfarande i högar i köket och under skötbordet. Där svek min taktik, jag hade inte funderat på saken riktigt till slut. Fast visst har jag lyckats göra mig av med vissa saker, till exempel hans Icebuggar (och några månader senare sade min man att han skulle behöva ett par, där ser man!). Badrumsvågen jag skrev om tidigare hittade också ett nytt hem, vi var inte menade för varandra trots allt.
Pappa hann aldrig se slutet på coronapandemin, för han dog mitt i. Men han behövde inte heller uppleva ett Europa i krig och oron som grannens växande aggression väckt här hos oss. När jag tänker på människor runtom i världen som är tvungna att lämna sina närmaste bakom sig eller på dem som förlorat sina familjemedlemmar i kriser som överskrider all mänsklig tolerans, är jag lättad över att den fienden vi mötte bara var ett oförutsägbart sjukanfall som inte hade någon agenda.
❞ Jag undrar hur han fortfarande lever fast han borde vara död, medan han själv inte tycker att det är något konstigt alls.