Med eegi båt till Bisaballen

■ Isarna har släppt. Ganska tjocka isar den här våren. Tankarna går till skärgården. Borgå, Sibbo och Lovisa hör till de sällsynta områden i världen som omfattar en helt underbar skärgård. Natursköna öar med klippor och sandstränder, skyddade vikar med rikt fågelliv, öppna vatten med farleder i alla väderstreck. Vägförbindelse till uddar långt ute i skärgården. Vart kan man ta sig, hur ska man ta sig dit, hurudan service finns där? Är övärlden till för oss alla eller måste man äga båt och stuga för att uppleva den?

Om vi tittar på markägarförhållanden så kan vi konstatera att skärgården i hög grad är privatiserad. Lyckligtvis ger allemansrätten oss möjlighet att uppleva skärgården även om vi inte har tillgång till en stuga eller en strandlott. Det finns gott om obebodda öar, hällar och stränder som man kan besöka. Vidare finns till exempel Föreningen Nylands friluftsområdens besöksmål tillgängliga för alla. Såvida man har en båt. Alternativt kan man använda förbindelsefärjetrafiken i Borgå och Sibbo skärgård. För tillfället betjänar åtta fartyg passagerare som vill ta sig till de populäraste öarna i arkipelagen.

Öster om Helsingfors kan vi inte tala om ett servicenät som ger verklig tillgänglighet. Vi har en så kort sommar, lyder det vanligaste argumentet. Men är det inte på hösten man vill uppleva ruskan? Är det inte på vintern man vill ut på isen? Är det inte på våren man vill se flyttfåglarna återvända? En för människan livskraftig skärgård året runt är ingen lätt nöt att knäcka. Men så handlar det nog mycket om kultur, beteende, värderingar, innovation och kommunikation. Om vi ibland valde skärgården fram om exotiska naturupplevelser i andra delar av världen så skulle det finnas en större efterfrågan på tjänster här. Om vi ibland valde skärgården trots att det inte är +20C och vindstilla. Kanske vi då småningom kunde ha flera arbetstillfällen i skärgården?

Jag känner många som bor och arbetar i skärgården. De är mångsysslare, skickliga på det mesta. För mig är arkipelagen närmast en skattkista för rekreation i vardagen och jag är glad för den service som finns tillhanda. Men det kunde finnas ett större utbud. Oberoende av relationen till öarna och havet så är tillgänglighet, väderskydd, hamnar, service, mat och logi viktigt för människan. Om det är tyst i skärgården en stor del av året så är det inte för att sommaren är kort utan för att värderingar och infrastruktur inte stöder tillvaron. Jag menar inte att skärgården behöver vara en utvidgning av staden med all tänkbar basservice. Det verkar vara ekonomiskt och ekologiskt ohållbart. Men några fler välutrustade och trivsamma hamnar med passagerartrafik är väl mera hållbart än lika många flygplatser?

I denna tid då vi funderar på resande under kriterier som kolneutralitet, geopolitisk trygghet och hälsa under pandemi, kan man tänka sig att det finns rum för innovation och nytänkande även i skärgården. Den senaste tiden har jag hört många säga att de vill se nya platser efter en längre tid utan resande. Jag vill rekommendera skärgården som ett fint alternativ. Men jag kan inte lova att alla hittar fram utan eegi båt.

❞ Om vi ibland valde skärgården trots att det inte är +20C och vindstilla. Kanske vi då småningom kunde ha flera arbetstillfällen i skärgården?