Studera och idrotta – två heltidsjobb på samma gång
■ Att studera i Amerika låter som en dröm, och det var min dröm. Nu när drömmen blivit verklig känns det snarare som ett kaos av deadlines, jobbiga lektioner och timtals med slit på gymmet och golfträning. Att studera på universitet är som ett heltidsjobb, men då idrott på heltid blandas i soppan är receptet för att bli slutbränd klart.
Första terminen kom jag ganska lätt undan. Lektionerna var lätta och jag behövde för det mesta bara dyka upp för att klara mig i skolan. Förväntningarna för golfprestationerna låg lågt och jag fick tävla relativt pressfritt. Andra terminen började i januari och studieplanen för våren såg skrämmande ut. Lektion på lektion och läxor efter läxor stod på agendan. Varje ledig stund fylldes med golfeller fysträning för att hålla formen för tävlingarna. Men jag ville förstås inte glömma det sociala på universitetet heller. Jag stirrade på min kalender och kände att 24 timmar inte räckte till för att ha tid för alla runtom mig så som lärare, tränare, kompisar och så vidare.
Hela början på våren pushade jag igenom min galna tidtabell och glömde helt bort att njuta av det jag höll på med. Det här har ju varit min dröm i flera år och jag är här för att får göra just det jag älskar, spela golf och studera i Amerika. Men drömmen hade förändrats till en evig kamp mot stress och konstant behov av att prestera 24/7. Det kändes som jag gav mitt allt till allt jag gjorde men att det inte räckte till för att prestera på alla de delområden i livet jag ville.
Till sist brast min uthållighet och det vinglande korthuset jag hade byggt upp rasade. Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och tillåta mig själv en liten paus. Under pausen fick jag andas ut lite och tänka på den otroliga arbetsmängden jag hade försökt tackla. Jag förstod att jag måste ändra på hur jag planerar säsongen och så vidare men samtidigt kändes det som ett enormt ansvar för mig själv som idrottare. Det var inte jag som planerade in all träning, utan tränarna som hade oss att träna mycket då skolan egentligen borde ha prioriterats. Förstås kan man inte beskylla någon enskild person för den arbetsmängd universitetsidrottare måste hantera, men man kunde tro att stressfria och mentalt välmående idrottare skulle ligga även i skolans intresse.
Oberoende av vem jag tycker borde ha gjort för att lätta upp situationen var den här våren enormt lärorik. Jag förstod att jag måste hitta sätt att kunna njuta av det jag får hålla på med utan att stressa över att konstant prestera. Kanske bli bättre på att kommunicera med tränare och lärare för att minska på pressen från deras håll. Efter en kaotisk vår fick jag märka att om jag bara njuter av spelandet, fastän det känns som ett hårt slit, kommer bra prestationer av sig själv. Jag behöver inte prestera perfekt för att göra bra ifrån mig. Nu, när jag spelar för att ha roligt, njuter jag av golfen mera än någonsin.
❞ Till sist brast min uthållighet och det vinglande korthuset jag hade byggt upp rasade.