Ibland är det klokt att ignorera magkänslan

På tisdagen publicerade ÖN en intervju med sexualrådgivaren Alexandra Orrman, en artikel som kan ses som ett försök att förstå de omtalade övergreppen som en man och en kvinna tillsammans gjorde sig skyldiga till i Lovisa.

Orrman tog upp ett tema som svårligen kan beskrivas som något annat än ett tabu: Att erbjuda vård till pedofiler.

Det handlar inte om att dalta med monster, som den första känslomässiga reaktionen, magkänslan, säkert lyder för de flesta.

Som Orrman påpekar så är ämnet i sig långt ifrån svartvitt, trots att den första kraftiga känslomässiga reaktionen på det som hänt är begriplig. Inte alla som ger sig på barn är pedofiler och inte alla som är pedofiler ger sig på barn.

Tanken som Orrman för fram, att försöka hjälpa människor med fel sorts dragningar, är inte ny – men man kan inte säga att det skulle ha gått framåt särskilt mycket, sannolikt på grund av hur eldfängt det är. Till exempel publicerade Meddelanden från Åbo Akademi en artikel om saken 2014, då med poängen att man sedan 2011 försökt öppna en klinik för pedofiler.

Det ledde förvisso till vård i någon utsträckning, åtminstone tills vidare. Idén landade hos stiftelsen Sexpo som sedan 2015 haft ett projekt som allmänt beskrivits som framgångsrikt.

I projektet, som går gått under namnet SeriE, har personer som dras till barn fått vård för att stävja sina drifter – också sådana som tidigare blivit dömda och som nu försöker slippa sitt ok.

Dilemmat är att finansieringen tar slut vid årsskiftet, vilket lett till att man nu kommit med ett upprop för att förvandla projektet till något permanent.

Risken är, påpekar stiftelsen, att åratals insamlad expertis rinner ut i sanden.

Sexpos verksamhetsledare skriver också på organisationens sajt, angående de rådande tankegångarna i samhället, att "man ännu fokuserar på att samla upp splittret, när fokus borde ligga på att förhindra förstörelsen, alltså att förebygga brotten". Med det syftar han på det som på finska kallas "tekijätyö", alltså att arbeta med (potentiella) gärningspersoner i ett försök att förhindra att de agerar ut sina drifter.

Sexpo påpekar att arbete med offren inte ska förminskas, men att det arbetet kommer i gång först när skadan redan är skedd. Poängen är ungefär densamma som Orrman tar upp i ÖN: Det vore bättre att kunna förhindra att offer alls uppstår. I praktiken kan inte alla brott förhindras, men Sexpos arbete kan väl sägas ha varit värt det om man ens lyckas förhindra att ett enda barn slipper bära på trauman som övergreppen för med sig.

Med det i åtanke kan vård av pedofiler svårligen ses som daltande med monster.

Om man åsidosätter den första känslomässiga reaktionen så kan också pedofiler själva ses som ett sorts offer: Det är inte som de väljer sin läggning frivilligt. Därför kommer det inte heller som någon överraskning att många som har läggningen tampas med självmordstankar.

Det är dåden som ska dömas, inte en person med en ofrivillig läggning, särskilt inte om den inte utmynnar i faktiska dåd.

Man kan välja sina gärningar, inte sin läggning.

Dåden ska dömas, och hårt. De som kan vårdas ska vårdas, om inte annat så för att skydda de som är utsatta.

Där kan arbetet med SeriE, och motsvarande projekt i andra städer, bidra med något.

Det kan också påpekas att en utredning av verksamheten, som gjorts med utomstående hjälp, pekar på att klienterna börjar se sig själv mindre som monster och mera som människor – och att de i och med den förändrade självbilden blivit allt mera mottagliga för hjälpen som erbjuds. Utredningen visar att de som får vården kan lära sig leva ett liv där tankar inte utmynnar i gärningar.

Ingen vinner på att personer som dras med fel läggning stigmatiseras så till den grad att de inte vågar söka hjälp, särskilt inte de barn som riskerar bli offer.